Det är skönt, att läsa en bok utgiven i dag med så få brasklappar och så litet av etablissemangsfjäsk. Peter Luthersson erbjuder en ny tolkning av svensk artonhundratalslitteratur.

Peter Luthersson är en ovanlig akademiker. Han är docent i litteraturvetenskap, men starkt kritisk till de flesta av sina kollegor. Så har också publicistiken varit hans kanske främsta fält, tidigare som bland annat kulturchef på Svenska Dagbladet, på senare tid särskilt i Axess-sammanhang. Han skriver essäistiskt och motsätter sig programmatiskt den vetenskapliga litteraturens metod- och teorihysteri.

I en tidigare bok, Förlorarna (2014), säger han skämtsamt: ”Min metod: Jag höll på att säga: att ha läst alla böcker.” Hans metod är att mer intuitivt röra sig i stora mängder litteratur, att förutsättningslöst läsa, och därefter dra de slutsatser som han tycker är rimliga.

Skoningslöst säger han vidare: ”Med forskningens nuvarande ståndpunkt är jag försiktig; sådant är ofta ett argument för kretiner. Inte utan sorgsenhet har jag sett akademisk humaniora omvandlas till en meriteringsbyråkrati, från att i sina bästa stunder varit en tankens fristat, för att låna ett uttryck från en sedan länge förmultnad lundensare.”

Hans perspektiv och frågeställningar blir därför med självklarhet annorlunda än de gängse.

I den tidigare anförda boken gällde frågeställningen, vad han kallar 1800-talets etos, en samling idéer, attityder, perspektiv som präglade 1800-talet, men vilka också uppträder hos vissa 1900-talsgestalter, till exempel Winston Churchill och Karen Blixen. Fram trädde en tydlig sympati för bärarna av detta etos, i jämförelse med modernisterna som frambar 1900-talets etos.

Den nya boken, Erfarenhetsunderskott (Bladh by Bladh, 2017), tar vid, där den gamla slutar. Här står i stället det svenska 1800-talet, som inte alls berördes i den tidigare boken, i centrum. Som i tidigare böcker intresserar sig Luthersson mer för litteraturens innehåll än dess form. Ja, detta gör han rent programmatiskt. Han säger sig vilja skriva en alternativ svensk litteraturhistoria över 1800-talet, som, i stället för att fokusera på form och litterära uttrycksmedel, fokuserar på innehåll.

Den ovanliga, och kanske litet överraskande, titeln syftar på just detta innehåll. Han menar, att den svenska 1800-talslitteraturens kanoniserade litteratur i hög grad präglas av erfarenhetsunderskott. Erfarenheter synes i Lutherssons värld betyda, att man sett mycket av främmande länder – att man var med, när saker hände i den stora världen. Boken syftar till att skriva en alternativ litteraturhistoria, där de som har intressanta erfarenheter att berätta får större utrymme än de som utvecklat berättarkonsten, och varit litterärt framstående.

Vissa kända svenska författare finns med, till exempel Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Victor Rydberg, men framförallt för att visa den relativt begränsade horisont de lyckades utveckla under sina utlandsresor. Detta kontrasterar han negativt mot den tidigare periodens, före Finlands avskiljande 1809, Stor-Sverige, som på ett helt annat sätt vände sig utåt. Nåd finner dock Fredrika Bremer, som ju onekligen reste mycket.

I stället lyfts litet ovanliga författare fram, exempelvis missionärer och reseskildrare. Principerna för urvalet är för mig inte helt uppenbara, men ett särskilt intresse finns för svenska Kongofarare, som verkar ha väckts av intresset för Joseph Conrad och hans berömda skildring av Kongo i Heart of Darkness. Också svenskar i Indien är ett återkommande tema, kanske stimulerat av hans gamla intresse för Kipling; där märks exempelvis Axel Lind af Hageby, en svensk officer i engelsk tjänst. Särskilt intressant finner jag dock upprättelsen av Carlo Landberg, orientalisten och äventyraren som följde med på Heidenstams ungdomsresor, men som sedan blev nedsablad som en girig charlatan, efter en konflikt om pengar.

Förvisso kan jag hålla med i invändningarna mot en litteratursyn, som bara fokuserar på litterär ”utveckling”, hur författarna förnyar den litterära formen. Jag framhävde nyligen August Blanche som en författare, som med detta synsätt blivit otillräckligt uppskattad. Men ett annat problem tornar upp, hur skall den litterära utmärktheten mätas, om det inte är genom författarnas skicklighet, utan genom deras erfarenhet? Vad gör deras litteratur till en del av litteraturhistorien – ren facklitteratur kan ju också förmedla intressanta upplysningar.

Jag ställer också frågan, varför räknas denna erfarenhet och inte annan erfarenhet? Man kan argumentera för, att Heidenstam var som störst, när han riktade blicken mot det svenska, när han var nationalist. Selma Lagerlöfs Jerusalem, det medger Luthersson, är som starkast, när den utspelar sig i Sverige, och blir märkbart sämre när Dala-bönderna når det heliga landet. Erfarenheten av det egna är inte nödvändigtvis mindre spännande än erfarenheten av det främmande. Kanske märker man här något av den, för svenska intellektuella typiska, nedvärderingen av det svenska och hyllande av det utländska, som redan Heidenstam klagade på.

Det bör dock betonas, att detta inte åtföljs av någon politisk korrekthet eller intellektuell trendkänslighet i övrigt. Luthersson är en svuren fiende till postkolonial teori, och låter dåtidens röster tala för sig själva, också när de kommer med, vad som nu uppfattas som ”stereotypa”, skildringar av främmande folk. Det är skönt, att läsa en bok utgiven i dag med så få brasklappar och så litet av etablissemangsfjäsk.

Det bör också sägas, att en bok av detta slag läses inte för sina slutsatser, utan den är ett praktexempel på essäistik i sin ursprungsmening – det är vägen som är mödan värd. Alla som läser får ytterligare några skärvor av det förflutna, sugs in i en svunnen värld. Det är det utan tvekan väl värt att göra.