Den store romerske poeten Horatius, mannen bakom livsrådet carpe diem, har nu återintroducerats på svenska. Det är en imponerande insats, som visar på stor hantverksskicklighet och lyrisk känsla.
Den latinska litteraturens pantheon förblir väl ungefär detsamma. De traditionella skolklassikerna är fortfarande de som förknippas med latinsk litteratur. Rangordningen kan dock skilja sig litet åt. Numera anser många sannolikt Vergilius och Ovidius vara intressantare än Horatius, som tidigare i den germanska kulturkretsen vördats och lästs, kanske mer än någon annan latinsk poet.
Horatius hyllande av martialiska dygder och predikande av kärva livsvisdomar stryker inte tidsandan medhårs.
Ändå kan knappast någon som intresserar sig för latinsk litteratur förbigå Horatius. Horatius förblir en av de största poetiska genierna som den västerländska kulturkretsen frambragt, med hans egna ord exegi monumentum aere perennius (”jag har byggt ett monument mer varaktigt än brons”).
Latinkunskapernas tillbakagång gör, att översättningar egentligen blivit viktigare än någonsin tillförne. Välkommen är därför Gunnar Hardings och Tore Janssons Plocka din dag: oden i urval och översättning (Wahlström och Widstrand 2016).
Quintus Horatius Flaccus, vilket står att läsa i Hardings och Janssons inledning, framlevde sina dagar emellan år 65 och år 8 f.Kr., mestadels i Rom och dess omgivningar.
Han kom från väldigt enkla förhållanden – han var son till en frigiven slav och föddes i en syditaliensk småstad. Hans far satsade emellertid hårt på hans utbildning, och efter en mindre lysande tid som soldat och som tjänsteman i Roms stadsförvaltning, uppmärksammades hans poetiska talanger av den rike Maecenas, vilket gjorde att han kunde leva för konsten. Han fick en lantegendom i Sabinerbergen, i Roms närhet, där han ostört kunde skriva återstoden av sitt liv.
Han skrev bland annat det som då kallades satirer, kåserande betraktelser över samtiden på vers, och epistlar, brev på vers. Den nu aktuella utgåvan befattar sig dock bara med de dikter som blivit mest på berömda, och som på svenska brukar kallas Oden (vilket egentligen går tillbaka på ett grekiskt ord).
Själv kallade Horatius dessa dikter för carmina (sånger), och den enda övergripande gemensamma nämnare som jag kan se, är att det rör sig om kortare lyriska dikter. Det rör sig om ett väldigt vitt spektrum av dikter, från vardagsnära reflektioner till högstämt patriotiska hyllningsdikter till Kejsar Augustus.
Det var förvisso inte särskilt länge sedan som Horatius Oden kom ut på svenska. År 2013 kom Göran Svärd med en översättning på CKM, men då var det ett litet förlag och en okänd översättare. Nu är det ett större förlag och en känd översättarduo. Tore Jansson (f. 1936), som disputerat i latin, står för språkmannens perspektiv, och Gunnar Harding (f. 1940) för den skapande poetens. De har tidigare översatt Catullus tillsammans. Om man bortser från den precis nämnda utgåvan, var det ungefär ett halvsekels sedan dessa dikter kom ut på svenska.
Det rör sig om ett tämligen begränsat urval, av de fyra böckerna som Horatius original utgör finns alla böcker representerade, men bara några dikter ur varje.
Om man först skall kommentera det formella, så är översättningen gjord till bunden svensk vers. Det kanske kan verka självklart – att man översätter bunden latinsk vers till svensk vers. Men det är alls ingen självklarhet längre. Fria prosaöversättningar blir allt vanliga; en förespråkare för det är Ingvar Björkesson, som på senare år fått stor uppmärksamhet för sina översättningar av antika klassiker.
Anledningen till detta kan vara flera. En är förstås, att en metrisk översättning med nödvändighet blir något mindre exakt, då man inte enbart kan fokusera på betydelsen. Men vad gäller latinsk, och också grekisk, vers, tillkommer ett annat problem. Dessa språk har en s.k. musikalisk accent, som skiljer sig från vår tryckaccent.
Versen bygger alltså inte på växling emellan betonade och obetonade stavelser, utan emellan långa och korta stavelser. En sådan vers går alltså inte helt och hållet att återge på svenska, utan att effekten blir något annorlunda.
När jag själv läste latin vid Uppsala Universitet hade jag en lektor, en expert på metrik, som menade att latinsk vers var så väsensskild från svensk, att det är helt meningslöst att försöka översätta den, och att det därför är bättre med en prosaöversättning, som åtminstone inte vilseleder läsaren.
Jag kan inte hålla med om det. Även om vår vers fungerar på ett annat sätt än den latinska, så är det i alla fall en vers, och själva intrycket av lyrik måste göra upplevelsen mer lik än ren prosa. Ungefär på samma sätt som man översätter hög stil på ett språk till hög stil på ett annat språk, även om de element som indikerar hög stil kan vara helt olika. Man kan se det som en funktionell motsvarighet.
Jag tycker därför det är utmärkt, att man har valt att göra på det gamla sättet, och försökt att efterbilda de latinska versmåtten. Särskilt imponerande är att den svenska översättningen trots detta är lättflytande, och inte alls otymplig.
Det är mycket gott poetiskt hantverk, och dikterna lämpar sig för högläsning. Dikterna håller hela vägen en lyrisk stil, och faller inte ned till låg stil. Man har också utvecklat ett eget idiom, och verkar förhålla sig tämligen fritt till föregångare. Ja, till och med carpe diem, har man valt att tolka på nytt som ”plocka din dag”, något man, sannolikt för att chockera läsarna litet, valt att placera i titeln.
Vad man kan diskutera litet är urvalet. Att det inte är så omfattande, volymen med inledning och kommentarer mäter mindre än hundra sidor, har jag inga synpunkter på. Det har sannolikt möjliggjort, att man kunnat vara desto noggrannare med varje rad. Litet synd kan jag dock tycka, är att man inte valt att ta med så många av hans högstämda patriotiska dikter.
Detta är helt medvetet; författarna skriver det uttryckligen i inledningen. Man kan notera, att den kända III.2 med den berömda raden dulce et decorum pro patria mori (”skönt och rätt är att dö för fosterlandet”) saknas. Synd, därför att bland dessa patriotiska dikter finner man många av Horatius bästa dikter, som han nog själv också höll högst.
Detta får väl ses som en eftergift åt tidsandan. Kvar blir många vackra dikter, om praktisk livsvisdom, om kärlek och inte minst om vin. Horatius var en stor vinkännare och odlade själv vin på sin lantgård nära Rom. Detta är allt mycket värdefullt, och som sagt översatt med både hantverksskicklighet och lyrisk känsla.