I klimatdebatten lutar sig många tryggt mot forskningens konsensus. Men kan man vara säker på att massmedia verkligen presenterar aktuellt forskningskonsensus? Det finns en del som tyder på, att det håller på att förändras.

Om man frågar den genomsnittlige klimataktivisten om bevekelsegrunderna för dennes engagemang, om varför denne är så säker på att klimatförändringarna kommer leda till en katastrof, får man sannolikt, om frågan över huvud taget förstås, svaret, att forskarna är eniga därom. Detta kan verka övertygande. Om alla forskare är överens, då måste man väl ta det på allvar, kan man tänka.

Även om detta rent argumentationsmässigt måste gälla som ett felaktigt auktoritetsargument, har det viss kraft. I tekniska frågor, där det är svårt att själv bilda sig en egen mening, blir man ofta utelämnad åt experter. Det är ofrånkomligt.

Om man emellertid försöker analysera, vad detta konsensus skulle bestå i blir frågan mycket svårare. Innebär det ett konsensus om: 1) Att människan påverkar klimatet genom utsläpp av växthusgaser, 2) Att människans påverkan av klimatet är katastrofal, 3) Exakt, på graden, vilken påverkan människan har på klimatet?

Ställer man frågan på detta sätt, får man sannolikt inga rediga svar från den genomsnittlige miljöpartisten. Får dem är frågan enkel – antingen anser man att klimatförändringarna är livsfarliga eller så är man en ”klimatförnekare”, ett språkligt sett obegripligt ord som jag antar bildats i analogi med ”förintelseförnekare”.

För de flesta klimataktivister får inte sin uppfattning av klimatfrågan från att läsa forskning, utan genom media.

Och media försöker polarisera och förenkla frågan så mycket som möjligt.

Därför intervjuas nästan alltid en professor i miljövetenskap vid namn Johan Rockström, trots att hans huvudsakliga forskningsområde inte alls är klimatforskning, utan att han i botten är agronom. Den enda anledningen till det, som jag kan se, är att han alltid ger de mest dystopiska framtidsscenarierna. Något intresse, att spegla forskningens uppfattning, tycks alltså inte finnas från media.

Om man vill få en mer nyanserad bild av klimatforskningen räcker det egentligen, att läsa FN:s klimatpanels (IPCC) klimatrapport (vi bortser tillfälligt från problemen med IPCC:s sammansättning och politisering). Trots att detta är klimataktivisternas favoritorgan, redovisas mängder av osäkerheter och alternativa scenarier. Någon exakthet gives inte på detta område.

Själva idén om ett orubbligt konsensus är i sig tämligen märklig. Varför skulle det finnas något sådant som ett enhälligt forskningskonsensus om människans påverkan på ett så komplext fenomen som klimatet, när det inte ens går att förutse vädret i över morgon? Kanske många, som hävdar forskningens obestridliga konsensus, i själva verket har en felaktig bild av hur forskning fungerar. Forskning är inte ett dogmatiskt system, där sanningen slås fast en gång för alla, utan en sökande process, där flera teorier kan finnas jämte varandra, och man ständigt strävar efter fördjupad förståelse.

Detta innebär också, att forskningskonsensus efter hand kan förskjutas. Ett sådant exempel såg vi härförleden i den vetenskapliga tidskriften Nature Geoscience (länk). I denna artikel, som borde ha fått betydligt mer uppmärksamhet i media, erkänns öppet nuvarande klimatmodellers bristfällighet; det heter: ”We conclude that model overestimation of tropospheric warming in the early twenty-first century is partly due to systematic deficiencies in some of the post-2000 external forcings used in the model simulations.”

Detta har särskilt stor betydelse som det bland medförfattarna finns några av de klimatforskare, som har gjort sig kända för att sprida uppfattningen, att klimathotet är överhängande. Särskilt kan man framhålla den ryktbare, av klimathotsskeptiker avskydde, Michael Mann, som blev särskilt känd år 2009 efter det s.k. Climategate, då flera av hans e-brev, som tycktes indikera forskningsfusk, hade kommit på vift och spreds över världen.

Det borde alltså vara en mycket stor nyhet, att några av de forskare, som mest av alla gjort sig kända för att framhäva ett förestående klimathot, i en vetenskaplig artikel kommer fram till, att klimatmodellerna är högst osäkra. Kanske är det rent av början på en förändring av forskningskonsensus.

Varför blir det ingen nyhet? För media vill inte, att det skall finnas några osäkerheter. För då blir frågorna helt plötsligt mycket svårare. Kanske börjar folk då ställa sig frågan, om det är värt att göra sådana omställningar, om man inte är helt säker. Vilken grad av säkerhet, kan man egentligen kräva, när man genomför drastiska politiska förändringar?

I och med att nyheter av detta slag inte släpps igenom, och frågor av detta slag inte ställs, blir också andra saker obegripliga, till exempel Donald Trumps nyliga avhopp från Parisöverenskommelsen. Även om Trump nog inte har några särskilda expertkunskaper om klimatet, så har en amerikansk president närmast outtömliga utredningsresurser. Han kan helt enkelt avdela några medarbetare, att undersöka saken, som sedan kan redovisa osäkerheter i klimatmodellerna och alternativa teorier.

Kanske kommer det rentav med tiden visa sig att Trump var förutseende, och att konsensus långsamt håller på att förändra sig.