Vem tror på Miljöpartiet? När Fridolin talar om allt guld och gröna skogar hans parti ska ordna, bara de får makten… Vänta lite! De har makten. Och de har gjort tvärtom.
I migrationsfrågan befinner sig de flesta partier i en förnekelsens bubbla, som om det som händer inte händer. När det gäller Miljöpartiet finns de i en bubbla hela tiden. I en egen värld.
Miljöpartiets stora grej under deras dag i Almedalen var att slå ett slag för cykeln. De pratar om vikten av att ”normalisera” cykling. De vill ge cyklister skatteförmåner, och anser även att Sverige bör inrätta ett nationellt center för cykelforskning.
Cykling är inte fel och detta sätt att förflytta sig ökar i storstäderna. Men är det något den politiska ledningen borde säga är det till cyklisterna: Skärp er! De finns inga som uppträder så illa i trafiken som cyklister. De struntar i alla regler, cyklar på trottoarer och utgör allmänt en klar riskfaktor i trafiken.
Hade Fridolin sett verkligheten sådan den är, hade han kunnat tala trafikvett med den cyklande befolkningen. Men Fridolin är inte mycket för att ta ansvar, det ska andra göra. Fridolin och Miljöpartiet anser sig vara bättre än andra människor, deras roll är att uppmana andra att göra det rätta. Själva kan de svika hur mycket de vill.
I en ledarkommentar frågas om inte Miljöpartiet borde be om ursäkt för alla svek. Partiet skulle stoppa Förbifart Stockholm, brunkolet skulle stanna i marken och man skulle inte försvåra för människor att ”fly” till Sverige.
Med Miljöpartiet i regeringen blev det inte alls så.
Men Fridolin tar inte upp det agerande som gjort att partiet nu balanserar på fyraprocentsspärren. Han fortsätter att spela överlägsen och tar sig ton som om han vore den ende rättfärdige politikern på jorden.
Då blir man irrelevant. Det var precis vad hans tal i Almedalen blev.