3   +   6   =  

På årsdagen av ”kuppförsöket” som skulle fälla Turkiets president Erdogan kan omvärlden konstatera att repressionen hårdnat och att landet är på väg mot enpartistat. Men vi får inte glömma att EU varit behjälplig i denna utveckling.

När Recep Tayyip Erdoğan kom till makten som premiärminister 2003 startade han ett nära samarbete med Europeiska unionen. På ytan handlade det om att Turkiet ville bli medlem av unionen.

För att kunna bli det skulle landet underställas demokratiska principer. Som av en slump riktades från Europa kritik mot de två starka, från demokratin oberoende och sekulära institutioner som det moderna Turkiets grundare Mustafa Kemal Atatürk instiftat – som skydd mot islamisering: försvarsmakten och domstolarna.

Erdogan var smartare än européerna och såg att demokratikraven från Europa skulle hjälpa honom att bryta ner makten som fanns hos försvarsmaktens generaler och domarna i de mäktiga domstolarna (som 1991 förbjudit Erdogans Islamistiska välfärdsparti).

Erdogan förstod att han inte skulle nå makten genom att förespråka fundamentalistisk islamism, utan skapade ett parti som påstod sig vara moderat islamistiskt. Europa gick på finten, och svenska medier skrev lydigt att Erdogans AK-parti var ungefär lika religiöst som kristdemokraterna.

Med AKP kunde Erdogan ta plats i parlamentet, bli borgmästare i Istambul och 2003 premiärminister. En svensk diplomat som då var stationerad i Turkiet har för mig berättat hur generalerna hade kommandot, medan försvarsministern mest var ett bihang, när Turkiets statsledning diskuterade säkerhetspolitik med utländska företrädare.

Också de sekulära domstolarnas domare hade stor makt över politiken och försatte politikerna i skuggan.

Med EU:s hjälp kunde Erdogan avlöva makten från dessa Atatürks garanter för ett sekulärt Turkiet. EU agerade murbräcka för att islamisera Turkiet, något Erdogan haft som mål från första början. Det var känt att Erdogan jämfört demokrati med en spårvagn, ”du åker med tills du nått ditt resmål, sedan kliver du av”. Så uttalar sig ingen demokrat.

Men Erdogan behövde hjälp utifrån för att störta den sekulära staten, vilket Europeiska unionen aningslöst gjorde. Naiviteten sattes före förnuftet, som vanligt i EU. EU:s krav för att Turkiet skulle kunna bli medlem av EU var att makt flyttades från generaler och domstolar till politikerna.

En bok som säljer bra i Turkiet sedan Erdogan nådde regeringsmakten är Mein Kampf av en viss tysk ledare, vilket bland annat Guardian konstaterat. Förra årets kuppförsök i Turkiet liknar riksdagsbranden i Tyskland 1933, som gav Hitler de första utvidgade befogenheter som slutade med att demokratin avskaffades. Efterspelet till riksdagsbranden liknar det som hänt i Turkiet senaste året. Erdogan har med hårda tag rensat ut alla tänkbara motståndare i försvaret, domstolarna, universiteten m fl.

Ingen förstod Turkiet bättre än Atatürk, och han skapade två stark och sekulär institutioner för att motverka underliggande krav på islamisering. Det gjorde Turkiet till ett av få muslimska länder som hade en sekulär stat avskild från religionen. Det gjorde inte landet perfekt på något vis, förtrycket av kurderna är skrämmande bevis på det. Men jämfört med andra muslimska länder fanns en viss pluralism och avsaknad av religiöst förtryck som präglar övriga Mellanöstern.

Tack vare EU kan nu Erdogan avveckla Atatürks skapelse.