Löfven talar om god myndighetskultur men många incidenter under senare år pekar på att Sverige tvärtom har en usel myndighetskultur tillsammans med en tendens hos regeringen att ”mörka” obehagligheter.
Transportstyrelseskandalen är på allas läppar och föremål för medias – och även krönikörers och ”tyckares”- stora intresse. Självklart är det motiverat att denna myndighets grova misskötsel, och med klara förgreningar in i regeringen, följs upp och analyseras.
Vi blev inte så mycket klokare efter statsminister Löfvens presskonferens. Och det hjälpte föga att han ropat in ÖB, Säpo-chefen och den nye generaldirektören för Transportstyrelsen som kulskydd.
Kvarstående frågor är bland annat: Varför blev statsministern enligt egen uppgift informerad först i början på året? Flera ministrar kände till det hela i ett tidigt skede men föredrog att mörka för att inte dra in statsministern i härvan.
Detta innebar ju också att man ”slapp” informera oppositionen direkt eller ta upp saken i utrikesnämnden eller försvarsutskottet. Om möjligt ännu mer uppseendeväckande är att inte heller den närmast ansvariga, infrastrukturministern Anna Johansson, blev informerad. Hur trovärdigt är detta? Det går helt enkelt inte ihop!
Löfven talade på presskonferensen om transparens och god myndighetskultur men många incidenter under senare år pekar på att Sverige tvärtom har en usel myndighetskultur och tillsammans med regeringen har en tendens att ”mörka” obehagligheter.
Det finns anledning att även se lite övergripande på Sveriges politiska centralmakt, regeringen och de operativa delarna, myndigheterna.
Låt oss först konstatera att det i praktiken inte längre finns vad som tidigare kallades ämbetsmannaansvar. Visst ansåg åklagaren att den avskedade generaldirektören för Transportstyrelsen, Maria Ågren, begått brott, ”vårdslöshet med hemlig uppgift”, men hon klarade sig undan med ett strafföreläggande – då hon erkände brott, dock inte uppsåtligt dito – och fick på så vis med sig svansen ut igenom dörren innan den slog igen samt SEK 70 000 i böter.
På så vis undvek man domstolsförhandlingar med följande negativa publicitet. Detta var ett undantag som bekräftar regeln men man må då beakta att den misskötsel som förekommit inom Transportstyrelsen kan komma att leda till oöverskådliga konsekvenser med bäring på svensk nationell säkerhet. Dessutom kan vi nog, trots att Ågren anmälts till Statens ansvarsnämnd, utgå ifrån att den avsatta generaldirektören inte lämnar arbetet lottlös. En halv månadslön (böterna) är ju inte heller hela världen, eller hur?
Det har insmugit sig en obehaglig känsla av att ett antal centrala myndigheter är misskötta med generaldirektörer i spetsen som saknar relevant kompetens.
Vi behöver, vid sidan av Transportstyrelsen, endast nämna; Polisen, Migrationsverket, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Havs- och vattenmyndigheten (f.d. Fiskeriverket), Länsstyrelserna (som lämnas helt vind för våg utan någon egentlig chef. Att landshövdingarna formellt är chefer är ju ett skämt).
Så snart Uppdrag granskning tittar in i någon myndighet framkommer chefer som stammande och rodnande avslöjar sin okunnighet. Anna Johansson, infrastrukturministern med det övergripande regeringsansvaret för Transportstyrelsen, har såvitt jag förstår inga som helst kunskaper och erfarenheter inom infrastrukturområdet? Men detta tycks ju vara legio, titta bara på generaldirektören för Rikspolisstyrelsen, Dan Eliasson.
Det är inte endast bristande fackkunskaper som är vanligt förekommande inom Myndighetssverige. Även omoral med missbruk av offentliga medel. Inte minst infrastrukturministerns förre statssekreterare lät staten betala miljonbelopp för privata resor och uppehälle. Statsministern är tydligen nära personlig vän med infrastrukturministern och det finns skäl tro att hon därför ses som ett särskilt ”skyddsvärt objekt”. Den oväldige statstjänstemannens tid är för länge sedan förbi!
De statliga myndigheterna är ju de institutioner som rent operativt omsätter regeringens politik i praktiken och spelar således en avgörande roll i hur det offentliga Sverige sköts. Ministrar, under vilka vissa myndigheter faller, slår ofta ifrån sig ansvaret för det som sker med motiveringen att vi inte har s.k. ministerstyre i Sverige. Det må vara, men det gäller ju endast myndighetsbeslut i enskilda fall. Hur myndigheten övergripande sköts och administreras är dock i högsta grad ett ansvar för ministern under vilken myndigheten faller och ytterst naturligtvis regeringen. Myndigheterna och dess beslut och verksamheter är ju själva skelettet i den offentliga samhällskroppen. Det förefaller ha insmugit sig en mörkningspolitik i hela det offentliga Sverige från Regeringen och nedåt:
Så här uttryckte sig Abraham Lincoln en gång i tiden:
”You can fool some of the people all of the time, and all of the people some of the time, but you can not fool all the people all of the time”.
Kanske befinner vi oss i en sådan olustig situation?
Om inte Löfven själv avgår, vilket inte kommer att ske, så borde han ersätta såväl ”smygaren” Ygeman som Anna Johansson. Och hur är det med justitieministern? Han verkar hittills ha hukat sig och blivit osynlig under bordet. Och så har vi försvarsministern som hittills klarat sig bra med sin släpiga norrländska dialekt. Vad är hans roll i denna tragiska såpopera?
Alliansen snackar om misstroendeförklaring i vaga ordalag; ”kan inte uteslutas”, ”måste övervägas” etc. Hoppas att Sverigedemokraterna tar saken i egna händer så får vi se om alliansen har någon trovärdighet i frågan? Faen trot!
Det som sker nu i denna fråga är absurt och vad passar då bättre än att citera slutet av Franz Kafkas bisarra novell ”The Hunter Gracchus”:
”There is nothing more I can do. My boat is without a helm – it journeys with the wind which blows in the deepest regions of death”.