Framgångarna för regissören Christopher Nolans nya krigsfilm Dunkirk är omåttliga. Både publiken och recensenterna ger den höga betyg. Kanske beror det på att den ger hopp i hopplöst läge, just där hela västvärlden befinner sig nu.
Christopher Nolan har lyckats med omöjliga projekt tidigare, som att göra både fans av läderlappen (Batman) och filmkritiker förtjusta i hans filmversion av seriefiguren.
Nu har han gjort en krigsfilm, som han själv säger inte är en krigsfilm. Det är ett psykologiskt drama, menar han.
Men efter att ha sett den, måste jag fråga: vad är krig om inte psykologiskt drama?
Dunkirk är dock en helt ny sorts krigsfilm. Replikerna är få, och då ofta för att ge publiken historiska fakta. Men det gör inte filmen långsam, så som Keve Hjelm gjorde. Nej, Nolan låter bilden tala. Och ljudet. Händelseutvecklingen växlar mellan explosiv snabbhet, dramatik och spänd väntan.
Det som dock gör att så många gillar den, tror jag är att den kommer i rätt tid. För de 400.000 soldater som av tyska armén var trängda med ryggen mot havet i Dunkirk i maj/juni 1940 var läget fullständigt hopplöst. Hamnen i den lilla franska byn Dunkerque kunde inte ta emot stora krigsfartyg och de fartyg som nådde piren bombades av tyska Luftwaffe.
Vad händer då? Ett mirakel. Många civila (men i verkligheten mest marinsoldater) korsar den vanskliga Engelska kanalen i över 700 små fiskebåtar och fritidsbåtar för att hämta upp soldater i en gigantisk evakueringsoperation.
Verkligheten är bättre än fiktionen. Detta hände. Och en av filmens huvudtema är att följa en båtägare och hans son i deras fritidsbåt i jakten på soldater att rädda. Deras beslutsamhet, uppoffring och envishet är en enorm moralhöjare för alla som ser filmen.
Det är just vad vi behöver påminnas om i dessa dagar. Allt behöver inte gå åt helvete. Och det är småfolket som är räddningen. De stora, professionella fartygen och organisationerna står handfallna och maktlösa. Men småbåtarna kan både ta sig in till sandstränderna och de är så många att tyskarna inte kan angripa dem alla.
Det var en gigantisk småfolklig beslutsamhet som räddade mer än 330.000 soldater från franska kusten. Churchill hade fått höra att max 30.000 soldater skulle kunna evakueras hem över kanalen.
Churchill medverkar inte i filmen, säger man. Men det gör han visst. Soldater läser högt ur dagstidning efter räddningen. Och vad läser de? Churchills tal om räddningen och hans absolut ärliga konstaterande att man inte vinner krig genom evakueringar, men att nu går striden vidare – på stränderna, landningsbanorna och gatorna…
Det är denna kombination alla samhällen i sönderfall behöver: ett resolut folk och ledare som begriper hur man leder.
Under Dunkirk 1940 hade Storbritannien till slut fått båda delarna (Churchill blev premiärminister bara tre veckor tidigare). Man övervann ett övermäktigt motstånd, och efter stora uppoffringar nåddes fred och frihet.
I vår tid står vi mot mer diffusa utmaningar än andra länders uniformerade arméer. Globaliseringens påfrestningar har tagit de ”professionella” på sängen. Man står handfallna och paralyserade. Nu är det upp till småfolket att än en gång rädda vår civilisation, ännu utan någon överhet som kan leda samhället.