De borgerliga partiernas dödsdans

Det skulle vara ett gigantiskt brott mot demokratins anda och parlamentarismens principer om den borgerliga alliansen för andra gång släpper fram en socialistisk minoritetsregering.

Svensk politik är svårbegriplig och flera av dess huvudaktörer agerar på ett sätt som om det skulle ske i ett annat sammanhang, exempelvis på den ordinarie arbetsmarknaden, hade vederbörande fått sparken eller rekommenderas att söka vård. I grund och botten handlar det om en oförmåga eller ovilja att se sakernas tillstånd som de är.

De så kallade allianspartierna har samfällt, och med benägen hjälp av media och regeringen, under lång tid försökt demonisera Sverigedemokraterna. Man hänvisar till SD:s förflutna med anknytning till rasism och andra onda ting. Den nuvarande SD-ledningen har tagit klart avstånd från delar av partiets förflutna och vi bör komma ihåg att samtliga våra politiska partier har mörka vrår om vi ser tillbaks på deras historia.

Ett första tecken på att allianspartierna tappat styråran var den famösa Decemberöverenskommelsen där makten överlämnades till en socialistisk riksdagsminoritet hellre än att samarbete med det nya och icke socialistiska partiet. Det var en kapitulation och ett svek mot den svenska icke-socialistiska majoriteten. Genom demoniseringen av Sverigedemokraterna lät sig allianspartierna målas in i ett hörn som de fortfarande står inmålade i.

När så moderaternas Anna Kinberg Batra, AKB, på egen hand gjorde ett litet utbrytningsförsök fick hon smäll på fingrarna och blev till ett smutskastningsoffer av regeringen och vänsteretablissemanget. Stöd från de forna allianskollegorna lyste också med sin frånvaro. Hon hade som enda allianspartiledare slagits av ett stråk av realism och sunt förnuft och priset blev högt, åtminstone i det kortsiktiga perspektivet.

Genom en hjältemodig insats av kristdemokraten Sara Skyttedal spräcktes den oheliga decemberalliansen och det skedde, konstigt nog kan tyckas, utan några protester från de övriga allianspartierna. Är det inte märkligt att de övriga allianspartierna låtsades som om det regnade? Inga reaktioner utan endast ett konstaterande att det inte längre fanns någon Decemberöverenskommelse.

Det håller inte i längden att förneka fakta. Det är den verkliga terrängen som gäller, inte eskapism och dagdrömmeri.

Alliansens partier säger sig vilja bli av med Stefan Löfven och bilda regering. Men genom dagdrömmeriet om att kunna göra det utan SD, har Centerpartiet, Liberalerna och eventuellt Kristdemokraterna bundit ris åt egen rygg inför nästa års val. Var AKB och Moderaterna nu står är oklart.

Oviljan att söka stöd för regeringsbildningen ligger i att man inte ens är beredda att diskutera innehållet i ett nytt eventuellt borgerligt styres regeringsförklaring. Alliansen kan i sin oändliga godhet sträcka sig så långt att om SD röstar för deras statsministerkandidat, utan att få något som helst inflytande på regeringens politik, kan det accepteras! Hur realistiskt är det?

Annie Lööf, som har en förlig opinionsvind, säger att hon inte vill sitta i en regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Samtidigt är hon den partiledare som uttrycker sig mest oresonligt gentemot SD. Kanske har hon fått lite hybris av framgången i opinionen? Liberalerna förefaller beredda att sätta sig i en vänsterregering eller åtminstone stödja Löfven som statsministerkandidat. Makt före principer! Någon har träffande beskrivit liberaler som ”both feet firmly planted in the air”.

Jan Guillou skrev nyligen en kolumn i Aftonbladet där han talade om en kommande ”dödsdans”. Han avsåg Almedalsjippot men den verkliga dödsdansen kommer att starta efter nästa års riksdagsval och detta oavsett om de rödgröna blir större eller mindre än allianspartierna.

Om de rödgröna blir största block (SD finns inte i denna förnekelsens värld) kommer Löfven att hänvisa till den Decemberöverenskommelse som inte längre finns. Om de rödgröna blir mindre än alliansen kommer han däremot inte att hänvisa till den pakt som inte längre finns utan börja flirta med liberaler och centerpartister. Salvelsefullt tala om ansvar och kontinuitet etc.

Med dagens opinionssiffror kan talmannen komma att i första hand föreslå Löfven då hans regeringsunderlag sannolikt är störst inklusive kommunisterna (SD finns inte!).

Skall då allianspartierna ledamöter i riksdagen lägga ned sina röster och släppa fram socialisterna eller samordna sig med SD och rösta nej?

Men att rösta nej räcker inte, ty talmannen vill ha en regeringsbildare som kan uppvisa att en majoritet stöder den konstellation regeringsbildaren säger sig ha bakom sig.

Om alliansen då, som man säger, inte tänker förhandla med SD finns ju en möjlighet/risk att SD röstar emot alliansens statsministerkandidat och om de rödgröna partierna gör gemensam sak med SD, faller förslaget om en borgerlig minoritetsregering.

I ett sådant scenario kommer de rättrådiga att kasta sig över SD och säga; ”Vad var det vi sa, partiet är helt opålitligt. Ni är inte beredda att ta ansvar”, etc.

Frågan är om det inte är mer ansvarslöst att inte ta SD i hand och därmed omöjliggöra att bilda en icke socialistisk regering med majoritetsstöd i riksdagen?

Jag tror att det efter valet kommer att utbryta en Bacchus-liknande dans där viljan till makt och inflytande får brottas med vad som sagts tidigare, att SD inte skall få något inflytande.

Det skulle, från alliansens sida, vara ett gigantiskt brott mot demokratins anda och parlamentarismens principer att en andra gång släppa fram en socialistisk regering. Det kan bli en dödsdans som slutar med de traditionella borgerliga partiernas begravning.

Slit av skygglapparna och visa lite ”guts”! I annat fall kan vi en gång för alla avskriva den svenska traditionella borgerligheten. Deras trovärdighet i regeringsfrågan är noll!