När Annie Lööf talade var det ingen brist på känsla och engagemang. Men där känslorna tar över försvinner den analytiska förmågan. Ansvarig för den utveckling hon kritiserar är nämligen hon själv.

En stor del av talet ägnade hon åt att, med all rätt, kritisera extremism, hat och den hårda ton som växer fram mellan människor i dagens Sverige. Hon berättar i ett långt avsnitt om hur en pappa med sina barn blir rädd när en bil kör fram och tvärnitar framför dem och föraren skriker ”jävla muslimer”. Om hur bedrövad man blir av att möta sådant hat.

Engagemanget var stort i att fördöma detta beteende. Med indignation, men utan anekdot, tog hon upp att judar i exempelvis Malmö blir trakasserade. Hon tog också, men betydligt kortare och med mindre emfas, avstånd från den dödliga terrorn på Drottninggatan i Stockholm.

På en känsloskala var hon alltså mer upprörd över glåpord än över brutalt mördande. Det är en omvänd riskskala över våld och hot jämfört med hur Säkerhetspolisen jobbar. Dödligt våld är nog, menar jag, mer allvarligt ur ett samhällsperspektiv än glåpord från en bilist. Även om naturligtvis allmänt hyfs ska kunna krävas av alla i vårt land.

I känslosvallet gör Lööf alltså ingen distinktion mellan vad som är obehagligt och det som är farligt. Hon gör heller inga distinktioner kring vem det är som utför dessa avskyvärda handlingar. När det gäller exempelvis judar är det i hög grad ett muslimskt beteende som ligger bakom ”främlingsfientligheten”. Många brott mot invandrare begås av andra invandrare. Men i Annie Lööfs platta, enkla och känslofyllda värld finns inte utrymme för kylig och saklig analys.

I denna del är Lööf en utmärkt representant för etablissemangen i Stockholm. De känner precis som hon. Det sägs inte rent ut, men mellan raderna blir det tydligt att det är svenskar som är onda, främlingsfientliga, medan de som kommer till vårt land alla är goda och utsätts för orättvisor.

Med denna sagoberättelse som världsbild blir Lööf och etablissemangen oförmögna att se att det nya ”klassamhälle som håller på att byggas” beror på deras politik.

”Sverige får inte fortsätta att klyvas, Sverige ska hålla ihop”, sa Annie Lööf. Men hennes politik leder till raka motsatsen. Med de volymer på invandring som vi haft och fortsätter att ha, med hundratusentals anhöriginvandrare, är det ofrånkomligt att samhället klyvs. Mellan människor som har en vidrig kvinnosyn med sig, jämfört med den vi har i Sverige. Mellan människors språk och attityder. Mellan människors kunskaper.

Vi har, som så ofta sägs, alltid haft invandring. Men det har varit i mycket små volymer och oftast av människor med högst eftertraktade specialkunskaper, vilket gjort att de kunnat smälta in i det svenska samhället på ett smidigt vis. Sådan invandring kommer vi alltid att ha, men det som skett på senare tid då nyanlända räknas i hundratusental, snart i miljoner, då blir situationen en helt annan. Då klyvs samhället. Då blir det omöjigt att hålla samman.

Det vi ser i vissa förorter, som blivit no-go-zoner, är bara början. Den här utvecklingen, där inte polis, ambulans och brandkår kan gå in utan att enorma resurser samlas vid ett och samma tillfälle, kommer att sprida sig. Snart kan hela städer vara no-go-zoner.

Om inte politiken läggs om. I Annie Lööfs tal fanns inte tillstymmelse till att presentera hur utvecklingen ska vändas. Det var samma gamla, misslyckade mantra om att de nyanlända ska i jobb. En politik som misslyckats i 40 år, och som ger oss no-go-zoner. Den vill hon fortsätta. Eftersom hon lever i förnekelse. Hon ser inte de verkliga problemen.

Annie Lööf var fylld av de rätta känslorna igår, men saknade fullständigt förmåga att analysera och erbjuda några verkningsfulla lösningar.