Att blockera och bojkotta har blivit ett allt vanligare beteende från dem som förlorar samhällsdebatten i vår tid. Bråken inom vänstern om man ska bojkotta Bokmässan i Göteborg och Almedalsveckan i Visby rullar vidare. Ett lysande undantag förtjänar att lyftas.

När man inte tillhör vänstern är det smålustigt att se vänsteraktivister angripa och skälla ut varandra efter noter. Särskilt intressant är att se hyckleriet, dubbelmoralen och den totala avsaknaden av logik som genomsyrar diskussionen.

På något sätt är det en tröst. Det är inte bara när vi konservativa är måltavla som argumenten från vänstern är hopplöst osammanhängande, känslostyrda och irrationella.

Skälet till att vänstern slits mellan att förorda eller vara motståndare till bojkott av Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg (och till viss del samma arga uppslitande oenighet om bojkott mot politikerveckan i Almedalen) är att man inte gillar alla som ”tillåts” finnas närvarande under arrangemangen.

Jag har alltid förvånats över hur rädda vänsteraktivister, islamister och många andra sorters aktivister är att i sansade samtal, med sakargument, möta sina motståndare. Man har väldigt lätt att demonstrera, ta till bojkott och smita från den process som demokrati bygger på: meningsutbyte på lika villkor i yttrandefrihet.

När folk vägrat att diskutera mot mig har jag alltid tagit det som en moralisk seger. De vågar inte möta mina argument, eftersom de innerst inne vet att jag har rätt och de inte kan vinna med jämbördiga villkor.

Skälet till att jag aldrig sagt nej till att möta någon i debatt är att jag tror på att diskussioner mellan olika ståndpunkter gör politiken bättre. När jag har försökt diskutera med islamister, nazister, kommunister, queer- och genderaktivister har det alltid slutat med att de vänt mig ryggen eller övergått till att bua. Vid sådana tillfällen har jag alltid sett det som bekräftelse på att jag har rätt eftersom de inte kan försvara sin hållning i en jämbördig situation.

På avstånd och med hjälp av massmedier höjer man dock gärna rösten och vräker ur sig det ena efter det andra – oemotsagda. Alltså i ojämlika situationer där de själva får megafoner medan motståndarna inte för chansen.

Det är denna grundläggande ovilja att möta argument man inte gillar som ligger bakom kraven på bojkott. Man gillar inte yttrandefrihet, när någon annan också kan göra sig hörd.

Personer och organisationer som agerar enligt detta mönster är antidemokrater eftersom de inte respekterar yttrandefrihet för alla, något som är en grundförutsättning för att demokrati ska fungera.

Ett skäl till att debattera och diskutera är att man då kan upptäcka nya perspektiv och lära sig något, även av dem som man anser har fel. Och att man kan bli överraskad.

I bojkottdebatten har en röst inom vänstern avvikit på ett intressant sätt.

Aftonbladets Åsa Linderborg har tagit strid med sina vänner på vänsterkanten. Hon tar upp kampen till öppenhetens försvar och mot bojkottsivrare i Svenska Pen, Författarförbundet, Svenska institutet, Henning Mankells skapelse Leopard förlag, liksom kändisar som Alexandra Pascalidou. Före Midsommar skrev hon i kulturartikeln Ordet är fritt – förklara er, detta som en uppföljning på Kom till sans – kom till mässan.

Tänk vad tråkigt det skulle bli om vi inte fick möta överraskningar i livet, därför att allt i förväg ska vara bestämt om vem man möter, vad man får höra och läsa. Visst kan överraskningar vara obehagliga och många gånger inte tillföra så mycket, men visst är dessa uppoffringar värda att göra för de guldkorn och tänkvärda tankar som kan komma från de mest överraskande håll?