Kärlek är något vackert mellan människor. Beslutsfattare, däremot, kan inte svara med känslor på allvarliga utmaningar. Märkligt nog får klimathot blåsas upp och krävas åtgärder emot, medan terrorhot ska tonas ner.

En läsarkommentar i brittiska The Times vädjar: ”Låt oss slippa de där rutinmässiga och meningslösa plattityderna” efter attacken på London Bridge i lördags. Orden har på något sätt tagit slut. Eller förlorat sin innebörd. Kondoleanser från politiker efter nya terrordåd låter som tomma ursäkter för att man inte tagit dödligt hot på allvar. Att i efterhand ”fördöma” terrorism känns närmast som hån mot de dödade. Varför har inte makthavarna gjort något sedan förra gången man fördömde ett meningslöst våldsdåd?

Många försöker finna tröst och trygghet genom att sprida kärleksbudskap. LOVE. Jag har lärt mig göra distinktion mellan privatpersoner som faktiskt känner så, behöver känna så och som bearbetar sorgen på detta sätt, å ena sidan, och å den andra politiker som exploaterar denna längtan efter omtanke, kramar och välvilja för att dölja sitt bristande ansvar när det gäller att förhindra att allmänheten utsätts för blodbad.

Visst har staten börjat ta in den nya värld man skapat genom stora migrationsströmmar. I Sverige samövar numera polisens nationella insatsstyrka med militära specialförband, något som tidigare varit strikt förbjudet och ansetts vara ett hot mot demokratin. 2015 ändrades reglerna. Polisen kan begära hjälp av Försvarsmaktens särskilda operationsgrupp, SOG, i allvarliga polisiära insatser. Att polisens insatsstyrkor och militära specialförband över tillsammans förbättrar beredskapen inför terrorattacker.

Och det var en framgång, mitt i eländet, att brittisk polis i lördags kunnat skjuta ihjäl terroristerna bara åtta minuter efter att man fick larmet. Det begränsade tiden då det helvetiska mördandet med knivar bland bar- och restaurangbesökare kunde pågå.

Hur nödvändigt det än är med mer välförberedda polisinsatser är det inte lösningen. De griper in när blodbad redan startat.

Jag tror ett viktigt steg i att vända utvecklingen, som just nu går mot allt fler ”enkla” terrorattacker där fordon och knivar används för massmord, är den allmänna attityden hos oss som bor i väst.

I Twitterflödet dyker kommentarer upp som är mer talande än alla ord från politikerna tillsammans. En kommentar lyder ”You Can’t Coexist with People who Want to Kill You” – du kan inte samexistera med folk som vill döda dig. Den åsikten kan fördömas för att slå split mellan olika grupperingar, men skalar man ner det till enbart vad orden säger, kan ingen hävda att budskapet är fel. Om det finns tankar och avsikter om att döda andra, måste denna ambition avlägsnas. Det är ju en rent existentiell fråga. Men istället försöker politiker släta över, negligera, tona ner eller, i värsta fall, acceptera att extremisters mördande blivit vardag.

Att tala om kärlek för att få människor att acceptera att de kan komma att dödas i nästa terrorattack, är ett agerande från makthavare som gör mig förbannad.

Inte bara därför att det är bedrägligt, utan därför att makthavarna därmed kan smita undan ansvar och inte göra allt vad som krävs för att få slut på mördandet. Istället vill man få människor att acceptera att man kan bli utsatt för dödliga attacker under en utekväll, under en konsert eller bara när man är på väg hem från jobbet.

Att sänka ambitionerna på detta sätt är att svika vår civilisation, som handlar om att staten ska garantera vår säkerhet mot att vi följer lagarna och betalar skatt. Samhällskontraktet är grunden för ett tryggt samhälle. Om det sviks är vägen till anarki och förfall öppen.

Ett annat twittermeddelande illustrerar just bristen på ambition hos den politiska klassen att ta terrorism på allvar. Twittraren pekar på politikernas väldigt olika budskap i två globala frågor:

Terror: Överreagera inte! Det är bara något vi har att lära oss leva med.
Klimatförändringar: De bokstavligen mördar planeten jorden!

Varför visar inte politiker, akademiker och myndigheter samma engagemang i samhällsdebatten mot terror som mot klimatförändringar? Varför är det rätt att höja tonläget om det katastrofala läget och betona angelägenhet om att agera mot klimathotet, medan det är rätt att tona ner och stilla acceptera terrorhot?

Det är för mig obegripligt. Visst är det angeläget att bättre hushålla med jordens naturresurser. Men där handlar det ju om inriktning på lång sikt, där vi får hjälp av den tekniska utvecklingen. Terrorhotet är ju mer omedelbart. Det dödar människor här och nu. Det urholkar också tilliten till vår civilisation. Ju fler terrordåd som tillåts hända, desto svårare blir det att rädda ett tryggt och stabilt samhälle. Här krävs omedelbart agerande från makthavare.

Ändå talar beslutsfattare och medier hellre om klimathot, än om terrorhot. Det är, helt enkelt, galet.