Det anses demokratiskt att kritisera verkliga eller påstådda diskrimineringar av migranter, medan att framföra kritik när svenskar diskrimineras stämplas som antidemokratiskt och attackeras ständigt i massmedierna.
I veckan sände radions P1 ett inslag om vad som får sägas av vem i vår demokrati. Alla vet att det finns otillåtna motargument i skilda frågor och vi som tidigt var aktiva motståndare till den svenska migrationspolitiken fick veta detta genom repressalier och falska anklagelser om rasism eller nazism.
Våra invändningar eller motargument sågs som otillåtna i vår ”demokrati med respekt för yttrandefriheten” därför att de av etablissemanget förklarades vara skamliga och omoraliska: att med sakskäl och fakta påvisa det ohållbara eller felaktiga i etablissemangets argument för invandrings- och flyktingpolitiken ansågs gå ut över och skada invandrarna och flyktingarna kollektivt och även enskilt.
När vi framhöll – och i flera fall även kunde bevisa – att landets invandrings- och flyktingpolitik utnyttjades av mer eller mindre skumma och föga moraliskt nogräknade utländska element, så blev vi beskyllda för att vara ”främlingsfientliga” och även ”rasistiska”.
Signalen var tydlig – det strider mot vår demokrati när man påtalade att särskilt utomeuropéer utnyttjar till egen fördel vår generösa invandrings- och flyktingpolitik.
Eftersom ingen ville bli offentligt beskylld för att vara antidemokrat – detta ledde inte sällan till obehag för familjen, yrkeskarriären – så avstod många vanligen från att säga detta offentligt. En nödvändig kritisk granskning fördröjdes i decennier. Därmed stoppas den lovprisade demokratiska yttrandefriheten, ett pris som det officiella Sverige gärna tog.
Och utan yttrandefrihet kunde ingen allmän opinion bildas för reguljära påtryckningar på riksdagspartierna att ompröva sina beslut, t.ex. beträffande invandrings- och flyktingpolitiken utan just detta beslut blev oantastligt, alltså som i en diktatur!
De som liksom jag utgjorde oppositionen redan under 1980-talet såg sig mot denna bakgrund som frihetens banerförare mot förtryck och övergrepp. Att invandringen skulle leda till ökat välstånd, som etablissemanget regelbundet poängterade, försökte vi motbevisa.
Inget industriland efter krigsslutet 1945 har kunnat uppvisa ett så snabbt ökat välstånd som Japan, som stoppat all invandring. Inte heller finns det något tättbefolkat avancerat industriland som har så låg kriminalitet som Japan. Men om man påtalade detta, så ledde argumentnöden på beprövat sätt till invektiv: man förklaras vara ”rasist” osv.
Varje antydan under hela 1980-talet om att Sverige bör vara och förbli svenskt, avvisades som ”främlingsfientligt” , ”invandrarfientligt” med hänvisning till att vi redan har ”invandrare och barn till invandrare i Sverige”, varför önskan om ett svenskt Sverige måste uppfattas som något slags hot mot alla dessa – eller bara några av dessa – invandrare.
Återigen ett bevis – eller en bekräftelse – på att man med invandringspolitiken överlåtit åt invandrarna, om så bara en minoritet av dem att diktera villkoren för vad man anständigtvis får tycka och sträva efter: om de kan känna sig illa berörda eller på minsta vis hotade, då måste svenskar rätta sig efter dem och hålla inne med vad de tycker och faktiskt även uppge landet till dem.
Beviset är att de statligt och kommunalt finansierade invandrarföreningarna fritt får kritisera verkliga eller påstådda ”diskrimineringar” av invandrare eller flyktingar, medan motsvarande svenska föreningar som vill kritisera invandring- och flyktingpolitiken och påtala att svenskar blir verkligt eller föregivet ”diskriminerade” av utlänningar, dessa svenska föreningar har aldrig fått statliga eller kommunala bidrag och de har alltid hotats med att förbjudas och blir under hela tiden då den etniska omvandlingen av Sverige fortskrider ständigt attackerade utan att få försvara sig i öppna och fria debatter, t ex i TV och andra massmedia.
Bara detta visar väl att invandrare och flyktingar är privilegierade, medan nationellt sinnade svenskar är diskriminerade i sitt eget land. Kan man gå längre i nationell självdestruktion än det officiella Sverige? Knappast!
Därför måste man fråga sig: Hur har det blivit så? Vilka har intresse av att föra denna politik som stegvis upplöser den svenska nationen? Eller vet våra beslutsfattande politiker inte vad de gör eller har gjort? Kunde de inte förutse vart deras politik skulle leda Sverige?
Svaret på dessa frågor är i korthet att man gett vika för vissa påstridiga opinionsmakare som kört med ”internationell solidaritet” som moraliskt viktigare och finare än ”nationell sammanhållning” och ”ett fosterland att vidmakthålla, vårda och vidareutveckla”.
Olof Palme har mest energiskt på sin tid drivit en politik som syftar till att göra Sverige till den internationella solidaritetens föredöme och föregångsland: ett USA i miniatyr utan rasmotsättningar och minoritetsproblem, ett litet land där all världens folk i motsats till andra mångetniska länder lever i harmoni med varandra, ett litet ”fint land” som skall visa hela den övriga världen vägen för fred, samförstånd och välfärd.
Vänsterns utopi om universell jämlikhet fick på detta område fritt spelrum och svenska folket fick sväva i okunnighet om vad som väntade dem. Den fortlöpande stigmatiseringen av personer som på allvar diskuterat Sverige framtid som nationalstat är ett allvarligt memento för demokratin.