Kjell Espmarks nya diktsamling Skapelsen befäster i sina bästa stunder hans position som en av de viktigaste poeterna i vår samtid. Det är en stillsam existentiell meditation över det som ger skapelsen liv. En bok full av mystik, men utan varje mystifikation. Den solkas dock av några slarviga, politiskt korrekta tendensdikter, men är läsvärd för sina bästa dikters skull.
Kjell Espmark (f. 1930) förtjänar som få andra epitetet den svenska litteraturens grand old man. Som trägen arbetare i litteraturens vingård har han presterat nog med forskning om litterär modernism, för att uppnå en professur i litteraturvetenskap; han har skrivit romaner med historiska motiv; men framförallt är han diktare. Det är i den sista egenskapen han har gjort sin mest bestående insats och det skulle han nog hålla med om själv.
I debutdiktsamlingen Mordet på Benjamin (1956) märktes något av den vilda metaforik och litet dunkla stil, som kännetecknade exempelvis Erik Lindegren och hans generation av modernister. Det fanns dock ansatser till ett eget idiom, och han insåg nog snart, som de som efter Ekelöf och Lindegrens formbrott, blivit något, att vägen framåt inte går genom ytterligare formbrott.
Den väg, som de så kallade språkmaterialisterna valt, att slumpmässigt kasta samman ett antal ord och kalla det dikt, har minst sagt varit en återvändsgränd. Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren, eller för den delen T.S. Eliot och Ezra Pound, gjorde fantastiska saker, men denna väg får nu anses uttömd.
Espmark skriver fri vers, men han använder korrekt, icke-uppbruten, syntax. Hans dikt är klar, och inte särskilt svår, att i alla fall få ett omedelbart intryck av. Samtidigt använder han gärna metaforer, och har en tämligen hög grad av koncentration. Så hans poesi närmar sig inte den berättande prosan, som till exempel en poet som Jesper Svenbro gör.
Hans alstring har inte avtagit med tiden, utan hans poetiska röst och uttrycksmedel har bara nått större mognad. Ett slags höjdpunkt bildade enligt min mening Vintergata (2007), som med inspiration av den antika grekiska antologin sökte ge röst åt de döda.
Den nya diktsamlingen Skapelsen (Norstedts, 2017) liknar Vintergata, i det att den också söker de dödas gemenskap. Särskilt profeten Hesekiel är här en centralgestalt. Diktsamlingen börjar med rubriken ordet, som visar sig vara Guds ord som denne förmedlar, och diktsamlingens religiösa grundton är genast märkbar. Kanske är det tecken på graden av vår sekularisering, att flera recensenter inte tycks ha förstått vad som är samlingens huvudtema.
”Skapelsen är ännu ofullbordad”, heter det dock i inledningsdikten. Och samlingen handlar sedan om många av de historiens gestalter som med gudomlig inspiration skapar vidare. Den diktar om Sapfo, vars fragment i sin tur inspirerade Emily Dickinson, om Yan Zhenqing, mästerkalligrafen som gav tecknen kraft, om Hegel och mycket annat. Den präglas dock inte av något intellektuellt lärdomsprål, utan det finns en levnadsvisdomens enkelhet över allting.
Framförallt i den senare delen av diktsamlingen inträder emellertid ett litet olustigt drag. In träder några slags bekännelser till den politiska korrektheten. Kanske är det för att han kallats ”reaktionär” av vänstern (något han klagat över i sina memoarer). Här försöker han visa sig ”god”, genom att ta parti för de obligatoriska grupperna – feminister, invandrare, homosexuella. Det känns mycket påklistrat, och dikterna blir här också märkbart sämre. Han bryr sig till exempelvis inte ens om att han använder ord, som inte alls passar in i hans litterära idiom.
Jag vill dock i stället dröja vi de fina existentiell dikterna, som finns särskilt i diktsamlingens början. Man till exempel citera, hur han varierar det klassiska motivet om den odödliga Sibyllan:
”Det enda jag önskar är att få dö.
Det vägras mig sedan tidens begynnelse.
Jag hänger här upp och ner i min flaska
som en sovande fladdermus i sin grotta.
Eftersom jag varit med så länge
förväntas jag känna det kommande –
det är en logik lika avig som kjolen
som faller ner över bröstet
och blottar mitt vissnade kön för världen.
Det är det förflutna som skrivs på min hud.”
Man kan hoppas att Espmark fortsättningsvis snarare följer detta stråk i sitt författarskap.
*
Se mer: Espmark hos Adlibris