Kan medierna ha fel? Hittills har alla etablissemang hållit ihop, men nu börjar vi se sprickor i fasaden. Peter Esaiasson, statsvatarprofessor i Göteborg, konstaterar att svenska folket har skäl att känna sig vildeförda av etablerade politiker och medier.
Esaiasson skriver i debattartikel något som länge varit förbjudet att säga om man inte vill bli kallad främlingsfientlig, rasist, nazist osv: ”Den generösa flyktingpolitiken [är] ett elitdrivet projekt som aldrig haft majoritetsstöd bland befolkningen”.
Nu säger han det förbjudna, som länge kunnat visas av SOM-institutet (även om de själva aldrig lyft fram det): I alla mätserier mellan 1990 och 2016 har alltid fler varit emot än för en generös flyktingpolitik. Esaiasson skriver:
Betänk sedan att den förtroendefulle medborgaren … fått höra: att en stor flyktinginvandring är långsiktigt bra för samhällsekonomin; att svårigheter för flyktinginvandrare att ta sig in på arbetsmarknaden beror på strukturell diskriminering; att Sverige är bundet av internationella överenskommelser att föra den generösa politiken; att den generösa flyktingpolitiken är det enda moraliskt försvarbara hållningen; och att en stor flyktinginvandring inte påverkar brottsligheten i landet. Samtliga dessa påståenden, som dominerat informationsflödet (enstaka röster undantagna) är diskutabla och sannolikt till och med felaktiga.
Viktiga delar av den svenska samhällsdebatten har i 20 år byggt på vinklade och manipulerade nyheter. Det är därför svenska folket tappar förtroendet för medierna. Nu vill Esaiasson inte enbart lägga skulden på medierna, utan påpekar att orsaken till att kraften i manipulationerna blivit så starka beror på att nästan ingen aktör har vågat säga emot, vågat säga sanningen. I det har han en viktig poäng. Debattklimatet är ett historiskt underkännande av universitet, tankesmedjor, myndigheter och alla som vetat att samhällsdebatten varit vinklad och vilseledande.
Men en aktör har faktiskt sagt sanningar: Sverigedemokraterna. Partiet har ju dock hånats, hotats och stämplats som onda – så som sanningssägare ofta blivit i historien.
Esaiasson hoppas att det offentliga samtalet om invandringen nu ska börja fungera bättre om parterna kunde bli ”överens om fler grundläggande sakförhållanden”.
Ja, enklast vore ju om alla medier och alla partier bad Jimmie Åkesson och alla sverigedemokrater som genom åren utsatts för orättfärdiga anklagelser om ursäkt.
Men det kommer inte att ske. Peter Esaiasson är lika naiv som dem han kritiserar för en naiv ”flyktingpolitik” (som ju inte är en flyktingpolitik utan migrationspolitik).
De som han vill ska inta en mer faktabaserad hållning har ju i praktiken redan erkänt att de haft fullständigt fel: de låter inte längre gränserna vara vidöppna och de generösa bidragsreglerna stramas åt, lite grann. Och för tillfället.
Men mentalt har man inte ändrat sig. Man vill – i MP, V, S, C, L, M, KD – fortfarande föra en ”generös flyktingpolitik”, ta emot hundratusentals anhöriginvandrare och hellre än att söka gemensam syn på sakförhållanden skyddar man sina utopiska drömmar genom att fortsätta skrika och gapa om rasism och nazism mot det enda parti som haft rätt. Det var inte många dagar sedan Liberalernas partiledare Jan Björklund kallade sanningssägarna i invandringspolitiken för nazister. Statsministern gjorde det i höstas, efter att han stramat åt gränserna och visste att han haft grundligt fel.
Jag tror inte det går att komma överens om någonting med de gamla etablissemangen. De är körda. De kan aldrig stå för något annat än öppna gränser och generösa bidrag till alla som sätter sin fot i landet, hellre än att ge fattigpensionärerna högre pension eller ge bättre villkor för sjukvård, omsorg och skola. Utländska medborgare kommer alltid före de egna medborgarna. Att prioritera den egna befolkningen är ju rasism och nazism.
Det är väljarna som måste bestämma om man vill fortsätta ha en ledning för landet som drivs av utopisk extremism, eller om man vill byta och låta landet styras av företrädare som rakt igenom står för realism och pragmatism.