En tongivande opinionsbildare i England har lämnat liberalismen och inser att konservatismens värderingar är avgörande för att skapa trygga samhällen. David Goodhart startade intellektuella och vänsterliberala tidskriften Prospect, men räknar sig nu som postliberal.
Magasinet Axess har publicerat Goodharts ”bekännelse” i Financial Times och där han ger en tänkvärd förklaring till varför han gått från kosmopolitisk vänsterliberalism till att förstå de konservativa värderingarna om behovet av en samhällsgemenskap där sammanhållning värderas och värnas.
David Goodhart skriver:
”Själv har jag ändrat inställning till den moderna liberalismen. Som vänsterstudent gjorde jag uppror mot min borgerliga bakgrund. Senare grundade jag den vänsterliberala tidskriften Prospect som jag även blev chefredaktör för. Det var där som jag tog mina första trevande steg mot att avvika från det liberala samförståndet om invandring och mångkultur. [Efter att 2004 ha skrivit] en essä om det spända förhållandet mellan mångfald och solidaritet [och] att folk är mer benägna att umgås med människor som de har någonting gemensamt med [fick] jag för första gången möta den moderna vänsterns intolerans. Sedan dess har jag vant mig vid att anklagas för rasism, till och med av mina egna barn.
De värderingsmässiga skiljelinjerna i det brittiska samhället som ledde till brexit uppstod ur framväxten av två stora värderingskluster under senare tid: de välutbildade och rörliga som betraktar världen från ”var som helst” (Anywhere) och som uppskattar oberoende och flexibilitet står mot de mer rotade, vanligtvis mindre välutbildade som ser världen från ”någonstans” (Somewhere) och prioriterar grupptillhörighet och trygghet.
Goodhart lyfter också något som varit ett viktigt skäl för mig att lämna de borgerliga: den liberala stammen har ”en betydligt större oro för lidande i avlägsna länder än alldeles runt hörnet”.
Rödgröna och borgerliga kommunpolitiker runt om i landet köper nu bostadsrätter för skattepengar och ger lägenheterna till migranter, medan man de unga svenska medborgare som inte kan flytta hemifrån lämnas därhän. Det är en särbehandling där svenskar görs till andra klassens medborgare, medan icke-medborgare som inte betalt ett öre i skatt tilldelas enorma resurser. Det är ett förräderi utan motstycke.
Goodhart ser detta när han skriver: ”Men alla människors moraliska jämlikhet innebär inte att vi har samma skyldigheter gentemot alla människor.” Och: ”Tanken om alla människors lika värde, utformad för att tämja djuriskhet och klankänslor, har övergått i individualistiska abstraktioner som börjat se samhället som en slumpartad samling individer.”
Detta begriper varken rödgröna eller borgerliga politiker. Men ett land har absoluta skyldigheter gentemot landets egna medborgare. De måste komma först. Det man kan göra för icke-medborgare kommer därefter. Nu har flera västländer vänt upp och ner på dessa skyldigheter.
Goodhart har därför dragit slutsatsen att ”en måttlig nationalism verkligen en välgörande kraft som stärker gemensamma intressen och välfärdsstater mot de upplösande effekter som kommer sig av välstånd, individualism och mångfald.”
Han skriver att en känslomässigt mogen politik ”måste acceptera att de vita majoriteterna, och inte bara minoriteterna, i de västerländska samhällena även de har etniska band och ett intresse av en viss demografisk stabilitet – och det är varken skamligt eller rasistiskt om människor känner obehag om deras grannskap omvandlas alltför fort, oavsett om det beror på gentrifiering eller etnisk förändring.”
Det är inte rasism att vilja värna sin kultur och traditioner. Svenskar har lika stor rätt att hävda det svenska som alla andra. Men i samhällsdebatten framställs varje krav utifrån svensk identitet som rasism. Detta är en galen hållning som omfattar både rödgröna och alliansen. Det är därför ett tredje block växer fram i Sverige. Ett alternativ som har värderingarna och politiken för att vända utvecklingen, från sammanbrott till sammanhållning.
Det är viktigt att intellektuella och etablerade röster i väst som David Goodhart gör slut med den utopiska socialliberalismen som i årtionden dominerat de flesta västländer och fört vår civilisation mot sammanbrott i kriminalitet, terror, otrygghet och splittring. Det ger nya och alternativa rörelser som Sverigedemokraterna ökade möjligheter att först tas på allvar för vad de säger (och inte behöva möta groteska nidbilder och tillmälen) och efterhand på allvar påverka den förda politiken – i eller utanför regeringen.
*
Läs mer i Axess: Jag har gjort slut.