Det är dags att avvisa naiva kosmopolitiska idéer om världsmedborgarskap vilka är i full färd med att provocera fram civilisationernas krig, för att istället återupptäcka nationalstaten som den bäst fungerande enheten för att värna samhällsgemenskap, trygghet och välstånd.
När, om inte på själva nationaldagen, är det läge att i Sverige föra ett vuxet samtal om vad nationen och nationalstaten betyder? (För omogen debatt, se ledaren 3 juni som refererar ett tidstypiskt samtal.)
Att det finns ett växande missnöje i västvärldens befolkningar med de etablerade partiernas kosmopolitiska agenda kan ingen längre förneka. Brexit och Trump var två demokratiska utslag under 2016 som chockat etablissemangen. De anglosaxiska befolkningar som setts som mest liberala och globaliserade av alla, valde det nationalistiska alternativet när de fick chansen i allmänna val.
I vad består missnöjet? En aspekt är att de styrande fjärmat sig allt tydligare från de styrda. Inom etablissemangen är en kosmopolitisk utblick fullständigt självklar. Politiker i Europa vill helst träffa andra politiker i Bryssel och uppleva jetsetlivets glamour långt borta från vardagens grå trista uppgifter, som vatten och avlopp, äldreomsorgens organisation, bostadsbrist och annat som medborgarna kräver lösning på.
Många politiker vill lyfta den politiska makten ovan nationerna, som man anser inskränkta, och uppnå en global gemenskap som är mer oberoende av besvärliga väljare.
För detta använder man marknadsekonomins dynamik, där global frihandel skapat ett växande välstånd även i fattiga länder. Men att översätta handel med TV-apparater som tillverkas i ett land och säljs i ett annat, till fri rörlighet för människor är en tankevurpa som landar fullständigt fel.
Människor är inte som död materia eller kapital. De tiger inte still. Människor kräver gemenskap. I anarkistiska och kaosartade samhällen söker sig människor naturligt nog trygghet i släkten och klanen. Men vi ser i Afrika och Mellanöstern att sådana samhällen kväver all utveckling, eftersom framgång för en annan klan ses som en nackdel för den egna och därför måste slås ner. På det sättet präglas samhället av våld och motsättningar.
I andra änden har vi idéerna om den autonoma individen som världsmedborgare utan några gränser eller murar. Det är om detta globala lyckorike som västerlandets etablissemang drömmer. Men är det ens möjligt?
I Wall Street Journal intervjudades nyligen den franske statsvetaren Pierre Manent vid det prestigefyllda ”universitetet” École des hautes études en sciences sociales i Paris, How Nationalism Can Solve the Crisis of Islam.
Manent konstaterar att jetset-klassen ser en global världsgemenskap utan gränser som den enda legitima gemenskapen där vi kan åka vart som helst för att arbeta som världsmedborgare. Men han menar att denna attityd föder en oro och ett motstånd som vi bara sett början på i västvärlden.
För de flesta människor är mänskligheten ”för stor och diversifierad” för att erbjuda en meningsfull gemenskap. ”Jag kan inte bevisa att nationalstaten är den enda möjliga lösningen, men jag är säker på att för att leva ett fullvärdigt liv behöver vi vara del av en samhällsgemenskap”, säger Manent och påpekar att detta var en idé som präglade såväl antika Grekland som Rom, och också kristendomen.
Det var därför 1800-talsfilosofer som Alexis de Tocqueville var så fascinerade av moderna demokratiska nationalstater som gav möjlighet att värna universella mänskliga rättigheter inom ett existerande samhälle med sina egna traditioner, seder – och gränser.
Mänskliga rättigheter kan inte existera i tomma intet. De måste skyddas av lagar och en av hela befolkningen legitim ordningsmakt som kan ingripa när de kränks. Försök att upprätthålla sådana rättigheter genom internationella organ har alltid misslyckats över tid. De anses alltid ha en agenda som skiljer sig från lokalbefolkningens.
Det är här Pierre Manent kommer in på relationen mellan väst och islam. Västvärlden anser att mänskliga rättigheter är universella, men i den muslimska världen ses det som kristna värderingar som man i imperialistisk anda vill tvinga på övriga världen. ”Detta förbryllar sekulära européer”, säger Manent. Och det skapar onödiga motsättningar. Relationen skulle bli bättre om västerlänningar ”accepterade vilka vi är”.
Det leder till två slutsater: dels borde västvärlden inte försöka diktera hur andra civilisationer fungerar och dels borde väst hårdare hävda vilka regler som gäller hos oss. Därför ser Manent positivt på president Donald Trumps tal i Saudiarabien. Trump sa att USA hävdar sin nationella suveränitet och att han inte är ute efter att föreläsa för andra hur de ska leva. I det finns en grundläggande respekt för den andre.
”Trump vill återväcka nationalstaten som den huvudsakliga politiska enheten i mötet med islam. Nationer har klara – och begränsade – territoriella och kulturella gränser. De förmedlar budskapet om vilka vi är, och att ni är något annat.”
Det som för mig är så befriande med Pierre Manent är att han inte ryggar för slutsatsen att det faktiskt finns ett ”vi” och ett ”ni”. Vi är inte världsmedborgare. Det är en utopisk och naiv dröm som nu drar ner världen i allt värre motsättningar mellan civilisationer.
Om vi lämnar den muslimska civilisationen i fred (så länge den inte hotar våra säkerhetsintressen), kan vi med respekt och bättre trovärdighet hävda att de ska lämna västvärlden i fred.
Och de som kommer från andra civilisationer till väst måste ovillkorligen acceptara att här gäller våra värderingar. I väst kan vi aldrig acceptera islams anspråk på att religionen är överordnad politiken. Har man den uppfattningen får man bosätta sig där detta är accepterat, vilket betyder att man lämnar västvärlden.
Väst, och främst Europa, måste erkänna att de experiment som flyttar politisk makt från nationalstaten måste omprövas. Vi måste sluta att försöker fjärma oss från de självklara nationella gemenskaper som gav konkreta ramar för moral och värderingar. Och, vill jag tillägga men som Manent inte tar upp, det som underbygger och upprätthåller respekten för dessa ramverk: demokrati. Folkets makt över att tillsätta och avsätta regeringen, inte bara löst och otydligt medbestämmande (som i EU).
Nationen har genom historien visat sig vara den enda enhet som kan försvara mänskliga rättigheter. Det är därför obegripligt att så många vänder sig mot nationen som idé, enbart därför att dessa idéer missbrukades under första halvan av 1900-talet. Det som hände mellan första världskrigets utbrott och andra världskrigets slut var barbariskt och nationalistiska argument användes för att motivera barbari.
Men från 1770-talets omvälvningar av Amerika och Europa, över industrialismens genombrott i mitten av 1800-talet och utvecklingen efter andra världskriget, har nationalstaten visat sig vara ett avgörande verktyg för att skapa mänskliga rättigheter, trygghet och välstånd som historien aldrig någonsin tidigare sett.
Sedan andra världskrigets slut har nationen som politisk enhet rehabiliterat sig och visar vägen framåt. Universella idéer framförda av ett kosmopolitiskt etablissemang har visat sig skapa motsättningar och krig, inte den fred som de själva påstår att de eftersträvar. Bättre då att låta de idéer vi i väst tror på verka inom de nationer där man uppskattar dem, och genom exemplets makt få andra att så småningom acceptera dem.