Ska Sverige fullfölja den kosmopolitiska vägen och upplösa medborgarskapet, eller slå in på en nationell realism som värnar samhällskontraktet? Allt fler inser att detta är den nya skiljelinjen som blivit viktigare än höger-vänster i det politiska landskapet.

I sin DN-kolumn i helgen skriver Lars Calmfors, professor emeritus i internationell ekonomi, att det är hög tid för en blocköverskridande och kosmopolitisk regering.

Han för ett intressant resonemang om att maktspelet mellan riksdagens tre block i grunden handlar om vilket perspektiv man har.

”Turerna runt regeringens skatteförslag är en följd av att de etablerade partierna inte kunnat bestämma sig för vilken dimension som är viktigast.
• Om borgerliga partier tycker att höger–vänsterdimensionen är viktigast, är någon form av samverkan med Sverigedemokraterna rimlig. Det var den väg som Moderaterna föreföll slå in på i januari.
• Om man i stället finner dimensionen internationalism–nationalism mest central, bör borgerliga partier i stället välja samarbete med Socialdemokraterna.”

Eftersom Calmfors själv vill se en blocköverskridande regering där de borgerliga underkastar sig Socialdemokratin, är han inställt på att axeln internationalism-nationalism är den viktigaste. Det är intressant eftersom Calmfors därmed understryker att det politiska landskapet är i stark förändring och att Sverigedemokraterna respekterar en ny, viktig position i detta framväxande landskap.

Om några av de borgerliga partierna går över till Socialdemokraternas sida och bildar ett kosmopolitiskt block, som till sin natur är utopiskt och gränslöst, förstärks denna nya dimension kraftigt och Sverigedemokraterna blir huvudalternativ till en sådan kosmopolitisk regering.

I ett sådant nytt landskap blir frågan vilka människor som har rättigheter i många avgörande frågeställningar. För utopistiska kosmopolitiska drömmare har hela världen rätt till svenska skattemedel. Det svenska medborgarskapet är meningslöst, ja, till och med en belastning. Unga utan medborgarskap får bostadsrätter inköpta med skattepengar av kommunerna, medan unga svenska medborgare får betala skatterna men ingen som helst hjälp till bostad.

Mot denna internationalism står en nationell realism som hävdar John Locke och Thomas Hobbes idé om samhällskontraktet, det vill säga att bara den som uppfyller skyldigheter mot nationalstaten har rättigheter i den. Ömsesidiga ansvaret mellan folk och maktelit är kärnan i en fungerande statsbildning. För nationell realism betyder det att svenska medborgare alltid kommer före utländska. Om så inte sker, väntar sammanbrottet för civilisationen.

Här har vi långt större och för framtiden avgörande frågor än enskildheter i riksdagens budgetprocess. Om framtida maktblock formas utefter skalan kosmopolitisk utopism-nationell realism har de borgerliga partierna, särskilt Moderaterna ett viktigt val att göra: vilken sida står man på?

Jag delar Lars Calmfors världsbild, alltså att dimensionen internationalism–nationalism kommer att bli allt mer avgörande för skiljelinjer i politiken. Men jag drar helt andra slutsatser. Om Socialdemokraterna blir tongivande på internationella sidan (en återgång till socialistinternationalens gamla kosmopolitiska syn som Per Albin Hansson sedan tog avstånd från) kommer Sverigedemokraterna att bli tongivande på den nationella sidan. De borgerliga partierna kommer att splittras upp. Vi har sett hur Senterpartiet i Norge kommit Arbeiderpartiet allt närmare, liksom hur liberalkonservativa Venstre länge kunnat regera med stöd av Dansk Folkeparti.

Vi står inför ett mycket intressant valår, där de borgerliga har allt svårare att positionera sig tillsammans.