Den gamla höger-vänsterskalan är seglivad och utgör en dimension för politiken. Men den behöver kompletteras med en andra axel. Men vad ska den avspegla? Samtiden presenterar här en skala som skiljer partier åt utefter axeln realism-utopism.

Under ett seminarium med Axess nyligen berörde statsvetaren Katarina Barrling hur det politiska landskapet förändrats:

– Så som höger-vänsterskalan har tillämpats i Sverige har den väldigt mycket utgått från konflikten mellan arbete och kapital i industrisamhället. Den har också utgått från en fördelningspolitik som bygger på nationsgränser, där fördelningen sker inom en nationalstat.

– Nu blir frågan: Vilka ska ha rättigheter i en stat? Om de rättigheterna ska tillfalla personer utanför statsgränserna, vilket ju delvis är vad diskussionen handlar om när det gäller migration, då blir det väldigt svårt för den gamla vänstern som förordat en omfördelningspolitik, men inom nationsgränserna. Förändringen på hur vi ser på gränser påverkar höger-vänsterskalan.

Här sätts fingret på kärnan i den dimension som inte fångas av gamla politiska skalor. Att värna de nationella resurserna och anse att det egna landets medborgare har en odiskutabel och moralisk ensamrätt till dessa resurser passar inte in i höger-vänsterskalan, och får ingen vägledning i varesig liberalism eller socialism.

Här krävs en ny dimension. För mig har en viss motsättning blivit allt tydligare i globaliseringens tidevarv när tidigare naturliga gränser brutits ner och inte längre ger tydliga geografiska ramar åt politiken. Och det är den mellan utopism och realism.

Dessa ord fångar diametralt motsatta världsbilder hos människor och politiska synsätt. För mig blev det tydligt under de enorma migrationsströmmarna till Europa under 2015. Vissa reagerade instinktivt och var stolta över att servera kaffe och dela ut gosedjur till de migranter som mödosamt sökt sig till Sverige (efter att ha passerat mängder med länder där fred råder och där man inte förföljts).

”Öppna era hjärtan” sa Fredrik Reinfeldt (M). ”Vi bygger inga murar”, sa Stefan Löfven (S).

Andra reagerade med förfäran över hur lag och ordning flagrant åsidosattes. Dessa människor hade ingen rätt att komma till Sverige. Enligt internationell lag ska asyl sökas i första säkra land. Knappast i något fall stämmer den regeln på dem som kom till Sverige.

Och det handlar inte om solidaritet eller humanism. Vi som motsätter oss att lagar bryts gör det därför att vi tror på rättsstaten och att emotionella känslostormar är farliga på samhällsnivå. Det resulterar i rättsosäkerhet, inte minst för de människor man säger sig vilja stödja. De som tar sig friheter gynnas, medan de som är laglydiga förlorar.

Politiken kan styrs av känsloutbrott och impulsivitet under en förutsättning, att man har en utopistisk syn på politiken. Vi vill det goda samhället! NU!! Då är alla medel tillåtna – för att nå det goda målet. Så sa också Lenin, Stalin, Mao och Pol Pot. Vägen till helvetet är kantad av goda avsikter, säger ett gammalt och mycket klokt ordspråk.

Utopism är oftast förknippad med en stark känslostyrd idealism, en äkta vilja att göra gott. Men historien visar förödande konsekvenser när känslor mer än förnuftet och principer får styra politiken. Utopism betyder också att man kan strunta i regler, principer och restriktioner – ”vi vill ju gott, varför sätta hinder i vägen?”. Det är i grunden en sorts anarkistisk världsåskådning.

Mot denna står realism. Jag ser det som ett samlingsbegrepp för ett mer kyligt förhållningssätt till makt och politik. Inte därför att man vill något annat än det goda samhället, utan därför att man anser att det goda bara kan uppnås genom lag och ordning, genom genomtänkta principer som gäller lika för alla.

Realism är att bygga vidare på 1600-talsfilosoferna John Locke och Thomas Hobbes och deras insikt om att en fungerande civilisation kräver ett samhällskontrakt mellan staten och medborgarna där man reglerar inte bara rättigheter utan också skyldigheter. Dessa regler får aldrig någonsin, och allra minst i kristid, slängas överbord för att tillgodose tillfälliga och nyckfulla känsloutbrott.

Realister kan självfallet också vara idealister som vill skapa det goda samhället, men de anser alltid att idealismen och godheten måste underkasta sig principerna, lagarna och logiken. Man kan säga att realister är minst lika goda, engagerade och optimistiska som utopisterna, men de skiljer sig starkt om på vilket sätt man anser att förändringar ska genomföras.

Realister är pragmatiker som vill gå försiktigt fram, medan utopister struntar i konsekvenserna bara man får utlopp för sina omedelbara behov av att framstå som god – gärna som Jesus själv eller som jultomten, fast varje dag.

Utopister har alltid bråttom med otåliga krav på omedelbar effekt, med vilka medel som helst. Allt medan realister anser att det goda samhället bara kan förverkligas med små steg, på lång sikt men därmed också bli mer stabilt och tryggt än vad utopister någonsin kan realisera.

Vad jag kan se är motsatsparet utopism-realism en skala som håller och som på ett tydligt sätt demonstrerar två i grunden olika tankemönster som har stort inflytande på vårt sätt att tolka politik och vad som är rätt och fel att göra i politiken.

Men varför träder denna skillnad fram just nu? Jag tror det beror på att generationerna efter andra världskriget hade lärt sig läxan om kostnaderna för utopism, anarki och känslosvall. Alla i väst blev realister. Alla partier, också socialistiska, såg till att föra en pragmatisk politik utan stora åthävor. Det resulterade i en lugn och stabil utveckling som ingen motsatts sig.

Men globaliseringen har rivit ner de nationella och naturliga gränser som gav detta samförstånd sina ramar. Samförståndet har upphört att gälla. Utopismen har släppts lös.

Globaliseringen i ekonomi och teknik behöver inte alls resultera i kosmopolitisk världsåskådning där man underkänner nationsgränserna. Men utopister har stimulerats av frihandelns styrka och förmåga att skapa ekonomisk tillväxt, och översatt det i fri rörlighet för människor. En gränslös värld på alla plan.

Här har realisterna satt klackarna i backen och konstaterat att människor är inte som döda ting, flyttbara hur som helst mellan nationalstater. Mänsklig gemenskap kräver sammanhållning, inte upplösning. Demokrati kräver att det finns tydliga gränser för vilka som får vara med och rösta och vilka som inte får det. Och rätten att rösta hänger samman med samhällskontraktets skyldigheter gentemot det samhälle som man genom demokrati får medbestämmande i.

Dessa aspekter, som konsekvens av globaliseringen i ekonomi och teknik, är nya för mänskligheten och det politiska diskussionen. Utveckling har väckt utopismen ur dess törnrosasömn och skapar nu minst lika stora motsättningar mellan olika värderingar som någonsin höger-vänsterskalan.

Jag anser att utopism-realism-skalan betydligt effektivare fångar tidens nya dimensioner i politiken än den omtalade GAL-TAN-skalan (Grönt, Alternativt, Liberalt mot Tradition, Auktoritet, Nation). Denna skala har med rätta fått hård kritik eftersom denna konstruerade motsättning ofta inte är motsatser. Skulle värnandet om nationen inte kunna vara grönt, det vill säga värna naturen i landet? Skulle liberalt inte kunna vara att värna auktoritet, exempelvis akademisk och vetenskaplig auktoritet? Och är inte de nya nationella och konservativa partier som växer fram i Europa just alternativ?

Nej, jag tycker vi snabbt ska skrota GAL-TAN som ett misslyckat förslag, och istället testa den här föreslagna skalan som komplement till höger-vänster.

Låt oss testa den. I figuren nedan har jag klippt in dagens partiledare, men också några historiska legender. Med dem får vi tidsperspektiv och kan då konstatera att alla gamla partier och dess ledare (utom Olof Palme) har flyttat sig från den nedre realistiska planhalvan till den övre utopiska.

Bara en nu levande partiledare finns på den realistiska planhalva – Jimmie Åkesson.

Jag tycker denna skala både visar förändringar i partierna över tid, och varför Sverigedemokraterna nu växer och mycket väl kan bli landets största i nästa val.

Från vänster bland utopisterna: Jonas Sjöstedt (V), Gudrun Schyman (Fi), Olof Palme (S), Gustav Fridolin (MP) och Stefan Löfven (S).
Till höger har vi nutida borgerliga utopister: Jan Björklund (L), Annie Lööf (C) och något mindre utopiska Ebba Busch Thor (KD) och Anna Kinberg Batra (M).
Realist till vänster: Per Albin Hansson (S). Realist i mitten: Jimmie Åkesson (SD). Realister till höger: Thorbjörn Fälldin (C) och Gösta Bohman (M).

*
Se också Samtidens ledare Max Weber hjälper oss orientera politiska landskapet