Moderaterna i hög grad medansvariga för de skattehöjningar som kommuner och landsting nu tvingas till. Asylmigration är mycket kostnadsdrivande, vilket måste mötas med skattehöjningar. Den som värnar skattebetalarnas intressen, på riktigt, borde alltså föredra SD framför M.
Det händer ofta att företrädare för Moderaterna tvingas motivera varför man fortsätter att hålla Sverigedemokraterna i karantän. Eftersom man i teorin, om än inte i praktiken, har lagt sig ganska nära SD i migrationsfrågor är rasistargumentet egentligen förbrukat. Så vad säger man istället? Jo att Sverigedemokraterna är ”vänster” och därmed mäler ut sig från alla seriösa diskussioner om Sveriges framtid.
Höger-vänster-skalan kan nu definieras på olika sätt. Om man med ”höger” avser konservativa värderingar och ett visst nationalistiskt anslag så är SD utan tvekan högerpartiet i en svensk kontext, men angreppen har förstås med synen på ekonomi att göra.
Och då har Sverigedemokraterna förvisso ett mindre ortodoxt marknadsliberalt synsätt än just Moderaterna, men detta handlar om nyanser. SD vill bevara och i viss mån utveckla välfärden och lyfter exempelvis fram pensionärernas villkor. Jag vet ju på ett ungefär hur ledande SD:are resonerar och uttrycket ”värna välfärdens kärna” ligger nära till hands. Det var alltså ingen mindre än Fredrik Reinfeldt som uttryckte sig så en gång i tiden, utan liknelser i övrigt.
Jag skulle ändå säga att SD i teorin ligger ett steg till vänster om Moderaterna i ekonomiska frågor. Men jag säger ”i teorin”, eftersom Moderaternas politik i praktiken drar mer åt vänster, även i ett ekonomiskt perspektiv.
Hur? Jo, eftersom man har varit med och förorsakat en migrationskris och fortfarande vill samarbeta med migrationsliberala partier så är Moderaterna i hög grad medansvariga för de skattehöjningar som kommuner och landsting nu tvingas till. I den verkliga världen är asylmigration mycket kostnadsdrivande, vilket i slutändan måste mötas med skattehöjningar. Den som värnar skattebetalarnas intressen, på riktigt, borde alltså föredra SD framför M.
Är det då exempel på vänsterpopulism att (som SD vill) satsa tre miljarder på höjda garantipensioner? Jag anser inte det, inte när kostnaderna för asylrelaterad migration räknas i dussintals miljarder, bara i statsbudgeten. Det är en prioritering helt enkelt. Men om de andra partierna vill göra det till en principfråga att fattigpensionärerna ska vara fattiga medan bostäder åt nyanlända migranter kostar nästan 25 miljarder bara i år, så är det upp till dem att förklara detta för väljarna.
Det klingar i vilket fall som helst väldigt falskt när Moderaterna drar till med vänsterargumentet för att hålla armlängds avstånd till SD. Som bekant samarbetar Moderaterna sedan lång tid tillbaka med Folkpartiet/Liberalerna, Centern och Kristdemokraterna, partier som samtliga står under starkt inflytande av socialliberala falanger och även kallades ”mittenpartier” tidigare. Dessutom talar liberaler och centerpartister nu helt öppet om ett regeringssamarbete med Socialdemokratin, så mycket för deras ideologiska pålitlighet som borgerliga högerpartier.
För övrigt var det inga problem för Moderaterna att för några år sedan göra upp med Miljöpartiet, vars politik har och hade en stark slagsida åt vänster.
Vänsterargumentet är alltså ett så kallat svepskäl, något man drar fram ur hatten för att man inte har så mycket annat att komma med. Det kanske funkar som oneliner i en treminutersintervju, men håller alltså inte för granskning. Tvärtom förolämpar Moderaterna, än en gång, väljarnas intelligens genom att bygga upp en helt obegriplig tankemodell som inte går att försvara i valstugorna.
Det kan framhållas att Sverigedemokraterna definierar sig som ett socialkonservativt mittenparti med pragmatisk syn på ekonomiska frågor. Och i ett svenskt perspektiv ligger ett bevarande av välfärdsstaten både i den sociala och den konservativa dimensionen. Men att i ultraliberal anda vilja rasera välfärden är något av en ickefråga i svensk partipolitik, alltså finns det ingen ideologisk klyfta här mellan SD och Alliansen.
Har man ändå olika ståndpunkter i dessa frågor kan man faktiskt ge och ta i konstruktiv, demokratisk anda, generellt sett en bristvara i svensk politik.