1   +   8   =  

En folklig nationalism kräver social rörlighet som saknades i det svenska ståndssamhället. Om den gemenskap mellan människor som nationalism eftersträvar ska kunna uppstå kan inga större klasskillnader råda.

Sverige, som aldrig genomförde någon våldsam revolution utan i stället stegvisa (fastän till sin verkan ofta revolutionärt omdanande) reformer. Före representationsreformer 1866 hade vi ståndsrepresentationen i fyra stånd: adel, präster, borgare och bönder.

I denna fördemokratiska – och förindustrialistiska – klassindelning (i skilda och svåröverstigliga stånd) fanns hos folkets breda massor vördnad för Gud och konung, förmedlad av prästen, och fruktan för länsman och skatteindrivare som konungens befallningshavare och representanter för den överhet man obetingat måste åtlyda, men någon nationell gemenskap fanns inte över de ofta avgrundsdjupa klasskillnaderna.

En verklig – folkligt förankrad och utbredd – nationalism förutsätter en gemenskap mellan människor inom nationen utan större klasskillnader. Kort sagt, demokrati är en förutsättning för nationalism.

Mot denna bakgrund är det inte märkligt att socialdemokratin vid 1900-talets början insåg att de definitivt kunde vingklippa de konservativa – Rudolf Kjellen, Pontus Fahlbeck m.fl. – genom att göra den folkliga nationalismen till sin.

Varför fick inte en svensk nationalism en bred folklig förankring förrän en bit in på 1800-talet? Man bör observera arten – och den historiskt betingade sociala funktionen – hos de fyra stånden. Adeln var ett av konungen utvalt frälse, som av tradition ledde riket i krigets liksom fredens värv. Prästerna var det andliga livets och lärdomens förvaltare som sörjde och vakade över folkets rätta tro, med, traditionellt, en konungamakt given av Gud. Borgarna – eller borgerskapet – var handelns och köpenskapets praktiska män, penningens och näringslivets upprätthållare och förvaltare, med städerna och deras blomstring. Bönderna var de självägande småbrukarna, den största och närande klassen, som hade sina underlydande: drängar, pigor och backstugusittare.

Jag tror att en folklig nationalism kräver en social rörlighet som saknades i ståndssamhällets Sverige. Det betyder inte att Sverige saknade betydelse för svenskarna, de var fortfarande en del av en språklig, andlig och kulturell gemenskap, en historisk ödesgemenskap som svetsade de samman.

Den folkliga nationalismen kom när de politiska partierna eftersträvade ökad inflytande över Sveriges framtid. Initialt eftersträvade inte arbetarrörelsen nationalism i tron att krav på jämlikhet skulle vara tillräckligt för att leda Sverige mot framtiden. Men en bit in på 1900-talet höll de på att överflyglas av olika konservativa krafter och utmanades på sin egen planhalva av kommunister.

Då sadlade socialdemokratin om och anammade den relativt homogena nationalstaten, det svenska folkhemmet med en omfattande omfördelning av fosterlandets gemensamma resurser, en folkets förvaltning över allt gemensamt.

Idag har fosterlandet blivit ett pariastämplat ord i alla etablerade partiers program. Fosterlandet finns inte, landets befolkning ska inte tro att de fått något att förvalta till kommande generationer. Istället gäller: lev här och nu, konsumera och ifrågasätt inget av betydelse.

Privatisering och försäljning av gemensamt förvaltade tillgångar är honnörsord och döljer överföringen av våra gemensamma tillgångar till osynliga maktintressen som frånhänder nationalstaten all reell makt. Nationalstaten, som vi alla utgör en del av, äger inget, dess medborgare förfogar endast över sin individuella arbetskraft som de med ägande i multinationella företag och maktcentra förfogar över efter eget gottfinnande.

Hurra för dumheten, välkommen till slaveriet.

Den globalisering som idag omfattar hela sjuklövern är ett undantag i vår historia. Sverigedemokraterna försöker återvinna Sverige som stabil nationalstat och då är nationalism nödvändigt för att hålla ihop vårt land. Hänsyn till det påtvingade ”mångkulturella samhället” får aldrig stå i vägen för svenskarnas rätt att värna sitt lands integritet, tryggheten i sitt eget land.