Kritikerna av svensk nationalism ser inte skillnaden mellan nazismens chauvinism och Sverigedemokraternas frihetliga nationalism som fram till 1960-talet omfattades av alla riksdagspartier.
Enda fram till 1960-talet omfattade alla riksdagspartier idéen om den svenska nationen som i stort homogen, om ett tryggt fosterland för svenska folket och dess gäster. Men det var över femtio år sedan.
För att kunna förstå hur upplösningen av den svenska nationalstaten har blivit politiskt möjlig att genomföra i vår demokrati (med majoritetens stöd eller i varje fall utan dess manifesta opposition) måste man förstå hur den tidigare allmänt omfattade nationalismens grundvalar attackerats och undergrävts.
En stat utan en allmänt omfattad nationalism är inte längre en verklig nationalstat, inte längre ett fosterland för sina medborgare att bevara, vidareutveckla och försvara, utan det är en nationalstat i sönderfall, principiellt öppen för alla främlingar, upprätthållen endast genom vissa lagar, betingade av skiftande opinioners kastvindar och i stort förenliga med överstatliga organs krav (t.ex. från EU, FN, Europarådet).
Det anses sedan andra världskriget och tillkomsten av FN (och andra internationella eller överstatliga organ där Sverige är medlem) att nationalism är oförenlig med demokrati.
Nationalism förutsätts kränka eller åsidosätta de etnokulturella minoriteternas rättigheter genom att de, i nationell endräkt, måste underkasta sig majoritetens vilja och förordningar. Ett demokratiskt Sverige, menar representanter för de etablerade partierna, får inte vara ett svenskt Sverige som påtvingar olika minoriteter – som romer, judar, muslimska araber eller iranier, katolska latinamerikaner – kravet att som svenska medborgare vara och känna sig som svenskar, som en del av den svenska nationen, solidariska med det historiskt och kulturellt framväxta Sverige.
Istället måste ett demokratiskt Sverige vara mångkulturellt (i realiteten mångnationellt) och ett pluralistiskt samhälle (i realiteten en tummelplats för all världens folk och olika kulturer, med lika rättigheter och skyldigheter, reglerade i lag).
Men är egentligen nationalism oförenlig med demokrati?
Svaret på den frågan beror naturligtvis på vilken tolkning man vill ge begreppen nationalism respektive demokrati. Om man identifierar nationalism med nazism eller fascism, alltså ett totalitärt, styrelseskick med majoritetens förtryck av minoriteterna, så är naturligtvis nationalism oförenlig med demokrati, ja, dess antites eller motsats.
Men i ett historiskt perspektiv framstår nazismen och även fascismen som radikala avvikelser från den ursprungliga klassiska nationalismen, med rötter i franska revolutionen av 1789 och som sedan, med liberala förtecken, präglade 1800-talets europeiska nationalitetsrörelser och som efter första världskriget utgjorde grundvalen för den (demokratiske) amerikanske presidenten Woodrow Wilsons idé – i hans ”14 punkter” – om ”folkens nationella självbestämmanderätt” riktat mot ett flernationellt och mångkulturellt rike som den (habsburgska) österrikisk-ungerska dubbelmonarkin (som ju rymde en mängd olika folk eller nationer: tjecker, slovaker, slovener, ukrainare, kroater, polacker och judar förutan tyskspråkiga österrikare och ungrare).
En seglivad myt odlas inom etablissemanget – Sverigedemokraterna är ett parti med ”nazistiska rötter”. De som vidarebefordrar denna illusion är inte intresserade av att veta sanningen, de eftersträvar endast att vidmakthålla sin egen makt och de har fjärmat sig så mycket från den svenska nationalstaten att de inte längre vet skillnaden mellan nazismens chauvinism och Sverigedemokraternas patriotism, fredliga, frihetliga nationalism.
Sverigedemokraterna är bärare av samma demokratiska nationalism (med rötter i alla partier före 1960-talet) som kommer fram i Per Albin Hansson tal om ett svenskt folkhem eller i högerns uppslutning bakom Sverige som enad nation med ett försvar att räkna med.