De flesta av oss har säkert någon gång kommit i kontakt med mobbning. Skolan och arbetsplatsen är de främsta arenorna för detta elakartade fenomen. I Sverige har vi under senare år sett mobbningens inträde i politiken.
Jag är säker på att en majoritet av oss vänder sig emot mobbning vilkens uppgift är att nedvärdera och ”psyka” en person med följd att denne känner sig mindervärdig och usel. Till detta kommer rädslan för vad som skall komma härnäst.
I skolsammanhang och på arbetsplatser kan mobbning mer eller mindre ruinera en människas liv. När vi ser exempel från skolans värld tar vi ställning för den som mobbas och ser gärna att en frimodig ”hjälte” stiger fram ur den passiva mobben och klår upp mobbaren. Ja, då jublar vi och applåderar. Rättvisa har skipats! En stor del av befolkningen tror jag tänker och reagerar ungefär så.
Att smutskasta ett politiskt parti i skrift eller tal ser vi däremot inte som mobbning.
Den moderate kommunpolitikern Kahlin Ahmed skrev i en debattartikel att Jimmie Åkesson inte var välkommen till förorten med anledning av att partiledarna hade inbjudits att tala i Järfälla. Att då man själv är politiskt vald anse att en demokratiskt vald riksdagsledamot och partiledare skall förbjudas delta i ett sammanhang där just demokratiskt valda politiker bjudits in, får betraktas som direkt motbjudande och ett tecken på att den demokratiska fernissan är tunn, eller? Och med vilken rätt talar Ahmed för ”förorten”?
Det finns ett bibelspråk i Matteus evangeliet 7 som passar in här; ”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?”
Till detta kan läggas att Ahmeds inlägg kan ses som en slags mobbning då han vänder sig till en enskild person, nämligen Jimmie Åkesson. Ahmed blev förnärmad och gick i taket efter Jomshofs genmäle och skrek rasism, ett kort som nästan alltid dras fram i dessa sammanhang då någon ger svar på tal. Ahmed påstod sig vara chockerad att en riksdagsman kunde bete sig på ”dette vis”.
Mobbare är typiskt sett fega. För en mobbare är det viktigt att vinna, vilket kräver en förvissning om att man har tillräcklig uppbackning. Ahmeds uppbackning var ju hela PK-etablissemanget inom vilket man naturligtvis inte motsätter sig att SD eller dess företrädare mobbas, tvärtom!
På minst sagt knagglig svenska efter 26 år i Sverige förklarade Ahmed att han måste kunna skriva en debattartikel utan att mötas av hat. Nu var det inte vilken artikel som helst utan en artikel som gav uttryck för en ondsint, icke demokratisk syn där det anses acceptabelt att utesluta eller bojkotta demokratiskt valda politiker från den öppna och fria politiska scenen.
Den svenska vänsterpressen och delar av det politiska etablissemanget är som hyenor på savannen. När ett byte väl är nedlagt eller svårt sargat av en gelike dyker de gläfsande fram ur buskarna och kastar sig över offret. De tillskyndande hyenorna riskerar ingenting, lika litet som den svenska vänsterpressen tar någon som helst risk att så att säga ”hänga på”. Så också denna gång.
Den äppelkindade Eva Franchell i Aftonbladet sparade inte på krutet i den fasta förvissningen om att hon har hela PK-etablissemanget bakom sig. Några citat: ”Detta är SD:s rätta ansikte” och ”Det spelar ingen roll hur mycket Jimmie Åkesson proklamerar nolltolerans mot rasism. Det är bara spel för galleriet. En anpassning till moderaterna”.
Franchell nämner visserligen att Ahmed skrev en kritisk debattartikel om Jimmie Åkessons besök i Järva, ”men det var ett besök som många kritiserade”! Franchell anser således att då det fanns flera som inte ville se Åkesson i Järva så var Ahmeds förslag om bojkott/diskriminering befogat.
Inte ett ord om det demokratiskt tveksamma i Ahmeds åsikter. Franchell upprepar således det vi redan kände till från vänstern; ”De som inte tycker som vi borde förbjudas/bojkottas mm”.
Ett otrevligt arv från Stalin och sovjetkommunismens dagar. Aftonbladets ledarskribenter och krönikörer är politiska skrivbordsaktivister som blint följer ”the Master´s Voice”. Men även justitie- och migrationsminister Morgan Johansson fick luft i lungorna, tittade upp över bordskanten och menade att nu var det dags för moderaterna att ta tillbaka beskedet att man kunde tänka sig att samarbeta med SD. Vem vill missa ett tillfälle att ta en politisk poäng?
Att mobbaren Ahmed råkar vara moderat politiker gjorde ju det hela något pikant. Anna Kinberg Batra (”AKB”) kände sig tvingad att kommentera det hela, dock naturligtvis inte partikamratens synpunkter utan Jomshofs genmäle; ”Att vilja kasta ut någon för sin åsikt hör inte hemma här”. Men tydligen hör det hemma att som moderat politiker förfäkta icke demokratiska idéer!
Det blev naturligtvis lite obekvämt för Franchell att försvara en moderat men samtidigt öppnade det upp för en smocka på AKB. Franchell rekommenderar AKB att ta sin hand från SD då partiet inte respekterar alla människors lika värde. Förutom att mantrat ”alla människors lika värde” är förbrukat och blivit totalt innehållslöst gäller att det i princip endast är meningsfränder som förtjänar detta ”lika värde”, inte politiska meningsmotståndare trots att de också är människor.
Ahmed får ses som ett undantag och att kunna dra det förkättrade rasistkortet vägde tyngre och Ahmed medgavs frälsning som lika mycket värd som alla andra.
SD-företrädare, och inte minst Jimmie Åkesson, har blivit mobbade under många år. Men vare sig partiet eller Åkesson har låtit sig knäckas. Under mobbingen har partiet vuxit kontinuerligt och man måste säga att utvecklandet av SD som ett riksdagsparti är den största politiska framgången i modern svensk politisk historia.
Självklart retar detta faktum andra partier vilket skapat en förtrytelsens skara, till vilka Franchell hör. Trots att mobbningen inte gett önskat resultat, snarast det motsatta, fortsätter megafonerna att med blossande kinder dra fram rasistkortet.
Som sagt, en majoritet av svenska folket gillar inte mobbning medan man däremot uppskattar en ”underdog”. Det är mänskligt och därför kanske SD i det tysta skall hoppas att de aningslösa aktivisterna fortsätter att banka huvudet i väggen? Jag tror att det finns ett folkligt stöd för SD som ännu inte till fullo visat sig i opinionssiffrorna. Vi får se i september nästa år!