Efter att Emmanuel Macron vann över Marine Le Pen i franska presidentvalet är risken stor att EU-byråkratins dröm om att bilda en överstatlig supermakt får ny kraft. Gemensam finansminister och gemensamt försvar står på hans dagordning.

Eurozonen bör ha ett gemensamt parlament, en gemensam finansminister och en gemensam budget, hävdar Macron. Han vill också ha mer överstatlighet på allt fler områden. Samtidigt försvinner Storbritannien, de som tydligast strävat mot en utveckling av ett toppstyrt EU.

EU-kommissionen vädrar morgonluft efter det franska valet och har passat på att plocka fram gamla idéer som går i riktning mot superstat, som tätare eurosamarbete och ökad styrning av den ekonomiska politiken.

I Sverige råder tystnad, konstaterar ekonomerna och tidigare Junilistans ledare Birgitta Swedenborg och Nils Lundgren i en debattartikel. I Dagens Industri varnar de för att EU ska fortsätta att gå mot ytterligare överstatliga lösningar. De vill tvärtom att EU ska återgå till att bli en union som sysslar enbart med den inre marknaden.

EU befinner sig i en existentiell kris och det gäller att inte välja fel väg.

EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker har i en vitbok presenterat fem scenarier för EU:s framtid. Huvudalternativ verkar vara mer centralism och maktförflyttning från medlemsländerna till Bryssel i Macrons anda.

Men vitboken innehåller också två alternativ som Birgitta Swedenborg och Nils Lundgren anser mer intressanta för Sverige.

Ett är ”flexibel integration”, det vill säga att de länder som vill får gå längre i integration på olika områden gör det och bildar en inre och hårt integrerad kärna i EU, medan de länder som vill stå utanför och framför allt vill samarbeta på den inre marknadens område kan göra det.

Ett sista alternativ är den linje som Samtiden förespråkat, att EU återgår till att enbart handla om den inre marknaden.

Dessa alternativ betyder att Storbritannien skulle kunna stanna i Europasamarbetet. Då anpassar sig EU till Brexitkraven, istället för att Europa splittras.

Lundgren och Swedenborg har helt rätt i att Sverige inte kan sitta på läktaren och hålla tyst. Sverige bör ta ställning och agera. För vår självständighets skull borde Sverige bli en röst för en återgång till ett Europasamarbete där frihandeln är syftet, målet och ambitionen. Varken mer eller mindre.