Romanen Förbländningen handlar i grunden om galenskaper och absurditeter. Aktörerna i boken förefaller logiska men endast mot bakgrund av deras egna förvrängda perspektiv. Ungefär som partierna i svensk politik just nu.
Med tanke på det aktuella politiska läget och det stundande riksdagsvalet 2018 går vi, om inte emot ett Armageddon, så kaos. De partier som en gång var en allians och ”Brothers in arms” uppträder nu i stället i en slags backanal, något extatiskt som stävar mot självutplåning, roderlösa skepp som obevekligt drivs mot klipporna.
Den romerska backanalen förknippar de flesta säkert med vilda dryckesslag och orgier. Men sanningen är att den inledande ritualen var skrämmande och tänkt att symbolisera en nedstigning i underjorden med en förhoppning om pånyttfödelse. Där befinner sig just nu svensk politik.
Om vi utgår från SCB:s senaste partisympatimätning har de ”rödgröna” (S, V och MP) tillsammans 41,9 procent medan de icke-socialistiska partierna (M, SD, C, L och KD) har 56 procent I en fungerande parlamentarisk och demokratisk stat skulle det innebära en icke-socialistisk regering. Men icke så i Sverige!
Även om KD skulle falla under 4-procentssträcket skulle den icke socialistiska majoriteten vara betryggande, 52,8 procent versus de rödgrönas 41,9. Om MP skulle falla under sträcket men inte KD skulle de rödgröna hamna på 37,4 procent att jämföra med 37,6 procent för de icke-socialistiska partierna exklusive SD. Om vare sig MP eller KD skulle nå över spärren skulle de rödgröna hamna på 37,4 procent mot Alliansens 34,4 procent.
Vad skall man dra för slutsatser av denna lek med siffror?
Om Alliansen framhärdar och utesluter allt samarbete med SD kommer det bli omöjligt att bilda en icke-socialistisk regering. Och detta trots den klara icke socialistiska majoriteten i riksdagen.
Detta förhållande är naturligtvis ett enormt svek mot såväl det parlamentariska systemet som de icke socialistiska väljarna.
I ett sådant läge, där de rödgröna i val är större än Alliansen, är det mest sannolika att talmannen i första hand ger Stefan Löfvén i uppdrag att försöka bilda sin andra regering. Enligt vår konstitution godkänns en föreslagen regeringsbildare såvida inte en majoritet av riksdagens ledamöter röstar emot förslaget.
En sådan omröstning kommer knappast att ske utan diskussioner mellan Alliansen och SD och där man även måste reda ut en ny regerings övergripande program. Och om Alliansen inte tar initiativ till en sådan diskussion utan hårdnackat håller fast vid att betrakta SD som Varg i Veum? Ja, då kan inte uteslutas att SD lägger ned sina röster och så får vi ånyo en rödgrön regering med Löfvén!
Ett sådant scenario kommer leda till ett ramaskri från Alliansens sida där SD kommer att beskrivas som ansvarslöst, ”icke demokratiskt” med flera ohederliga argument. Vad som är ansvarslöst är att de traditionellt borgerliga partierna prioriterar att utesluta SD från den demokratiska processen framför landets bästa, det vill säga ge Sverige en icke-socialistisk regering i linje med sammansättningen av parlamentet.
Det kan nog inte uteslutas att L låter sig bli representerade i en vänsterregering och inte heller en sådan ohelig konstellation kan stoppas utan SD:s medverkan. Hur man än vänder och vrider på ”matematiken” så har vi att se fram emot kaotisk situation efter valet.
Hur har vi hamnat i detta moras?
Det finns en övergripande förklaring, nämligen de borgeliga partiernas ställningstagande att SD i princip inte finns. Här har man liksom strutsen på savannen gömt huvudet i sanden. Man har bundit ris åt egen rygg och begått dödssynden att inte se verkligheten som den är.
Och så har vi den s.k. Decemberöverenskommelsen som var ett utslag av ”SD-nojan”. En mer idiotisk och odemokratisk politisk pakt är svår att tänka sig. Ett svaghetstecken hos Alliansen var att ledaren för KD:s ungdomsförbund fick träda fram på barrikaden och stoppa eländet. De övriga partierna gick tyst med utan några som helst andra kommentarer än att genom KD:s ”uppsägning” fanns inte avtalet längre, det var en nullitet.
M:s ledare Anna Kinberg Batra (AKB) står nu under hård press liksom, om än i något mindre omfattning, Liberalernas partiledare Jan Björklund. En stor del av kritiken mot AKB är att hon har en platt personlighet och att hennes uttalanden ofta är oklara eller livlösa mantran.
När AKB tog initiativet till att närma sig SD togs allianskollegorna på sängen och AKB fick sina fiskar varma även från regeringspartierna och V. ”Jaha, nu har hon legitimerat SD”. Samtidigt fortsatte opinionssiffrorna för M att dala. Det är för mig, och säkert många andra, oklart vad AKB egentligen avsåg med sitt utspel. Med facit i hand får man nog helt enkelt se det hela som ett utslag av AKB:s ”humanism” och människokärlek genom att officiellt ge till känna sin uppfattning att SD-folket ändå inte är djur utan människor?
Romanen ”Förbländningen” (1935) blev Elias Canettis mästerverk som i hög grad bidrog till att han fick Nobelpriset i litteratur. Hans verk ”Massa och Makt” förtjänar likaså att läsas. Förbländningen handlar i grunden om galenskaper och absurditeter. Aktörerna i boken förefaller logiska men endast mot bakgrund av deras egna förvrängda perspektiv. Romanen är ett förebud om en annalkande katastrof.
Till sist! SD har agerat föredömligt och smart i den pågående turbulensen. Inte fäktat med armarna utan tigit still. För länge sedan skrev jag att SD borde anamma det gamla ordspråket; ”Give´em enough rope, and they´ll hang themselves”. Det är precis så som skett och det har gagnat partiet. De inledande slagen har vunnits trots ett ständigt regn av vassa giftpilar. Nu startar uppmarschen till det stora slaget och partiet förefaller väl förberett.