6   +   7   =  

Regeringen tappar greppet om kriminaliteten. Trots löfte från rikspolischefen Dan Eliasson och inrikesminister Anders Ygeman om att antalet no-go-zoner skulle minska, ökar de. Och man försöker hemlighålla fakta om utvecklingen.

Antalet förortsområden som klassas som ”särskilt utsatta” har ökat från 15 till 23 på mindre än två år, vilket framgår av interna dokument från Polisens underrättelseavdelning. Det kan DN avslöja, även om rikspolischefen försökt stoppa publicering.

Kännetecknande för utsatta områden är att det finns parallella samhällsstrukturer till svenska lagar och regler, våldsbejakande religiös extremism, svårigheter för polisen att fullfölja sitt uppdrag och en utbredd obenägenhet hos människor att delta i rättsprocessen.

Kort och gott: buset har tagit över och polisen kan bara ingripa när man går in med stor insats och delar av styrkan tvingas bevaka de egna fordonen så att de inte blir förstörda.

Så länge detta gäller marginaliserade förortsområden, bryr sig inte de styrande partierna om utvecklingen. Politikerna bor inte där. Deras barn hotas inte av kriminella.

Men om inte samhällets grundläggande inställning till antisvenska värderingar och normer förändras hos de politiska församlingarna kommer no-go-zonerna att successivt växa och ta över också stadskärnor.

Felet ligger inte hos poliskåren, utan i avsaknaden av uppbackning av ordningsmakten från de politiska beslutsfattarnas sida. Rikspolischefen är mer angelägen om att hjälpa regeringen dölja problemen än att ta itu med dem.

Det krävs inte heller några omfattande lagförändringar. Vad som krävs är ett nytt ledarskap som tar utvecklingen på allvar och som är beredd att använda alla samhällets resurser för att bekämpa laglösheten.

Ledarskap visas genom att politiken talar om för polisen att de har fullt stöd i att agera för att återupprätta våldsmonopolet i alla delar av landet. Inga andra aktörer ska tillåtas bestämma vad som gäller. Lag och ordning ska gälla utan undantag. Alla som begår brott, också i förorten, ska lagföras.

Likhet inför lagen ska råda, i allt från snatteri och parkeringsböter till grov kriminalitet. Ingen ska ens kunna ha tanken att de står vid sidan om eller över svensk lag.

Hittills har det stämplats som ”rasism” att bekämpa kriminalitet i förorten. Inget kan vara mer fel. Det är lika viktigt att upprätthålla svensk lag i förorten som överallt annars, eftersom laglydnad är vad de allra flesta vill ha. Förortsbor vill kunna gå ut och känna sig trygga på samma sätt som människor på Södermalm i Stockholm.

Idag sviker regeringen förorterna genom att inte ta kriminaliteten där på allvar och därmed låter den fortgå och expandera.

Att försöka mörka, dölja och censurera fakta om kriminalitetens utveckling är dömt att misslyckas. Regeringens försök att stoppa forskning och fakta är tendenser som annars bara brukar förekomma i diktaturer. Bara den attityden är borde vara tillräcklig för att avsätta regeringen för oduglighet.

Väljarna kan i nästa val tala om vad man tycker om de politiker som kallar brottsbekämpning i förorten för ”rasism” och ”diskriminering” och som därmed ställer sig på brottslighetens sida.