Eftersom radikalismen för det svenska samhället mot avgrundens brant, står konservativa värderingar inför sin revansch. Att studera äldre tiders förebilder är då ingen dum idé. Simon O Pettersson har gjort just det i ny bok.
Under samhällsomvälvningarna till följd av industrialismen vann de radikala rösterna över de konservativa. Nymodigheterna gav så många fördelar att alla gamla lärdomar ansågs passé.
Men nu har modernism, postmodernism och alla olika radikala politiska strömningar nått vägs ände. Västerländska civilisationen är utmanad och splittrad som aldrig förr. Det är ett skäl till att konservatismen vaknar till liv. Hur mycket av väsentliga samhälleliga värden har kastats likt barn ut av radikalerna med badvattnet?
Därför är det inte märkligt att det finns en växande nyfikenhet på de filosofiska och politiska strider som en gång utkämpades mellan konservativa och radikaler, mellan exempelvis Ellen Kay och Vitalis Norström.
För att stimulera denna nyfikenhet har Simon O Pettersson givit ut en liten bok om 29 konservativa tänkare från 1700-talet till våra dagar, Svenska konservativa profiler (Realia, 2017).
Filosofiprofessorn Vitalis Norström (1856-1916) är en av dem. Han var lika ryktbar som Ellen Kay då han kritiserade radikalismen på ett sätt som också har något att lära oss idag: han varnade för själlöshet. I boken Masskultur (1910) skrev han: ”Arbetet löses alltmer från sammanhanget med den arbetandes personliga lif och intresserar egentligen blott för hvad det afkastar. Härigenom blir det med nödvändighet intresselöst och tråkigt. Det blir ett hjul, som måste snurra, om icke själfva existensens maskineri skall stanna af, det blir andefattig mekanik, det blir själlöshet.”
Andra beskrev den svenska folksjälen på ett sätt som väcker intresse också idag. Den framstående statistikern Gustav Sundbärg (1847-1914) kartlade det svenska folklynnet. Och hans rön kan förklara varför multikulturalismen kunde få sådant genomslag i Sverige.
Sundbärg menade att svensken var betydligt mer intresserad av naturen än av människorna. Att Linné var svensk är ingen slump. Svensken saknar nationalkänsla, menade Sundbärg: ”När vid 1800-talets begynnelse nationalitetsidén i sin ordning redde sig att gifva Europas alla folk en ny andlig väckelse, blef det ett folk som kom att stå utanför. Och detta var Sveriges.”
Så länge svensk natur inte hotas av migrationen, skulle kanske Sundbärg säga, är många svenskar obekymrade.
Några av namnen som Pettersson presenterar är välkända, som Verner von Heidenstam (1859-1940), men de flesta är okända. De förlorade mot radikalismen. Då. Men nu skulle de kunna bidra till vår tids samhällsdebatt.
Det slår mig att de flesta en gång välkända konservativa rösterna hade uppburna positioner i samhället. Många var framstående akademiker. Idag är det raka motsatsen. Radikalerna ockuperar alla universitet medan det framväxande socialkonservativa fenomenet Sverigedemokraterna, den enda aktör som vågar stå upp mot radikalerna, är en utpräglat småfolklig gräsrotsrörelse.
Hur kunde den konservativa rösten en gång förlora allt inflytande? Något av svaret tycker jag mig se i avsnittet om företagsledaren och statsministern Arvid Lindman (1862-1936). Det högerparti som tog form under industrialismens genombrott, skriver Pettersson, ”utvecklades alltmer mot ett intresseparti för näringslivet”.
De konservativa perspektiven trängdes ut också på den borgerliga sidan. Vänster och höger förenades i synen på att nymodigheter alltid var bättre än det gamla. Jag tycker det är förståeligt. Då. Folket reste sig ur en bedrövlig fattigdom och kunde få såväl semester som Volvo och villa.
Men nu när vi har ett välstånd tidigare generationer inte ens kunde drömma om, ökar sjukskrivningarna för psykisk ohälsa, många upplever ensamhet, otrygghetens dramatiska ökning innebär att var tredje kvinna är rädd att lämna sitt hem och äldre skuffas undan på ett rent ut sagt ociviliserat vis.
När radikalismens värdenihilistiska synsätt inte längre kan ge mer materiellt välstånd, börjar människors välbefinnande manifesteras i andra former.
Då ger sig konservativa synsätt om behovet av kulturell samhörighet och gemenskap tillkänna. Att sådana aspekter börjar tränga fram är så oroande för de gamla radikala krafterna att de försöker bortförklara dem med allehanda vulgära beskyllningar. Och särskilt mot det enda parti som tar dessa nya behov på allvar.
Pettersson har gjort en utmärkt presentation av tänkare som borde få mer utrymme i dagens samhällsdebatt. Jag skulle önska att mer av deras tankar och resonemang hade citerats, men denna publikation ska nog ses som en aptitretare, inför kommande arbeten om de bortglömda konservativa perspektivens återlansering.
*
Not: Simon O Pettersson är krönikör i Samtiden och flera av hans krönikor i Samtiden ligger till underlag för avsnitt i boken.
*
Mer om boken: Förlaget Realia, Bokus, Adlibris, Amazon,