Talet om en ”folkkyrka” klingar mer falskt än någonsin. Den svenska kyrkans skiljande från staten har inte inneburit något positivt. Fortfarande är det vänsterradikala ämbetsmän som styr.

Man kan jämföra svenska kyrkan med ett stort börsnoterat företag med spritt ägande. I sådana företag förlorar ägarna makten medan ”tjänstemännen” tar över.

Volvo är ett på sin tid talande exempel. Volvo var det kanske främsta svenska ”varumärket” och dessutom var Volvo ett av de mest ”förmögna” svenska företagen, i bemärkelsen tillgängliga finansiella resurser. Det fanns ingen huvudaktieägare som kunde sätta ned foten. Den skicklige maktspelaren Pehr G. Gyllenhammar kunde därför, med sin stab av tjänstemän, tillskansa sig makten i företaget.

Kyrkans ”ägare” är dess medlemmar och då främst alla de församlingsmedlemmar som ideellt engagerar sig i kyrkans arbete.

Här kan vi tala om spritt ägande och i konsekvens därmed, inget reellt inflytande. Den svenska ”folkkyrkan” styrs av ”kyrkans ämbetsbärare”, ett högtidligt epitet som Christina Grenholm, kyrkosekreterare och chef för sekretariatet för teologi och ekumenik, nyligen använde i en artikel i Svenska Dagbladet.

Artikeln var ett svaromål på en artikel av Sofi Lilly Jönsson som där uttryckte oro för att kyrkan kommit att utvecklas till en toppstyrd lobbyaktör. Grenholm håller inte med utan tycker att det är helt rätt att kyrkan engagerar sig politiskt.

Liksom en slipad ”politiserad” och ”politiskt korrekt” myndighetsföreträdare bluddrade Grenholm i artikeln om ”gemensamt uppdrag”, ”delat ansvar”, ”förtroendevalda”, ”demokratisk styrelse” och som sagt, ”kyrkans ämbetsbärare”. Så sker också inom den statliga myndighetssektorn som exempelvis Migrationsverket, Polisen, museer mfl.

Inspirerad av Majrevolten i Frankrike och studentoroligheterna i Paris 1968 fick vi vår egen Kårhusockupation. Den dåvarande utbildningsministern, Olof Palme, besökte kårhuset sent på natten. Han buades ut och insåg snabbt att det var fråga om ett kommunistiskt initiativ som leddes av rikemanssöner och kvinnor. Deras syfte var att med våld störta demokratin.

Den franska presidenten De Gaulle gjorde samma iakttagelser som Palme. Studentledarna i Paris kom från välsituerade, borgerliga hem. De Gaulle kallade in poliser från landsbygden som inte hade något till övers för bortskämda stadsungdomar och tog med batongerna i högsta hugg hand om de upproriska som gråtande sprang hem till sina föräldrar. Så var den revolutionen över!

Samtidigt bildades i Sverige radikala kristna studentrörelser och ur dessas kadrar framföddes så småningom biskopar och ett antal professorer på våra universitets teologiska fakulteter.

Kampskriften ”Kristen vänster” lade fram ”alternativa tänkesätt” som anammades av den politiska väckelsens generation. Man uttryckte sin motvilja mot att delta i ”passiviserande” Gudstjänster. Kristusgestaltens gloria ersattes med en halvcirkel med budskapet; ”Med FNL för Vietnams folk” och deklarerade kryptiskt att ”den socialism vi eftersträvar inte är mer kristen än övrig socialism”!

Den radikala ”kristna” rörelsen, inte minst KRISS (Kristna studentrörelsen i Sverige), omfamnade Marx, Lenin och Mao och vände blickarna mot marxistiska befrielserörelsers väpnade kamp. Marx tes att religion var ett opium för folket kanske kan ses som ett tecken på att kristendomen för denna rörelse endast var en Potemkinkuliss för mer sinistra tankar? Ur denna rörelse stammar ärkebiskoparna K.G. Hammar och Anders Wejrud, biskoparna Martin Lind, Sven Thidevall och Eva Brunne.

Till akademien gick bland andra Carl-Henric Grenholm, teolog och professor i etik vid Uppsala Universitet. Denne Carl-Henric Grenholm tillhörde de mer extrema inom den ”kristna” vänstern. Han var övertygad Marxist och uppmanade till klasskamp. Vidare att de av kapitalet och reaktionärer behärskade universiteten skulle erövras och göras till kraftkällor i kampen för socialismen. Och här får man väl säga att vänstern i stort sett lyckats i sitt uppsåt.

Pikant är att Carl-Henric varit gift med den ovan nämnda kyrkosekreteraren, Christina Grenholm. Jag kommer osökt att tänka på ordspråket; ”Äpplet faller inte långt från trädet”.

Att kyrkosekreteraren forskat i ”genusvetenskap” kanske kan ses som ytterligare ett litet stöd för min tes. Carl-Henric Grenholm förefaller ha varit antisemit. I tidningen Broderskap (nr 10, 1971) skrev han; ”Palestinierna önskar utplåna Israel som stat. Vill helt krossa Israel. Detta är riktigt och det är en målsättning vi bör stödja!”

Carl-Henric Grenholm var med i Broderskapsrörelsen, en organisation för kristna socialister, nu verkande under namnet Socialdemokrater för tro och solidaritet. Rörelsens företrädare umgås otvunget med exempelvis Hamas, en av EU terroriststämplad islamistisk organisation som också på sin agenda har en utplåning av staten Israel.

Även Stockholmsbiskopen Eva Brunne är ett barn av extremvänsterns ockupation av Svenska kyrkan. Vid gudstjänsten i Storkyrkan i samband med riksmötets öppnande 2010 höll Brunne ett i högsta grad politiserat tal med udden riktad mot Sverigedemokraterna.

Vid motsvarande gudstjänst 2015 hade Brunne bjudit in Göran Rosenberg som högtidstalare och även han hade en inrikespolitisk agenda och vände sig indirekt mot riksdagens tredje största parti. Rosenberg har ett förflutit som Maoist, alltså en anhängare till en av de värsta folkmördarna under 1900-talet. På så vis stammar han från samma kontaminerade jord som ett antal av vår kyrkas ”ämbetsbärare”.

Biskop Brunne hade dessutom det hårresande dåliga omdömet föreslå att man kunde öppna kyrkans rum för muslimer efter att man röjt undan de kristna symbolerna och med en pil visade åt vilket håll Mecka låg.

Vänstern har tillåtits våldföra sig på Svenska kyrkan och se institutionen som ett rent politiskt verktyg för ideologier som ligger ljusår från kristendomens kärna och tradition. De som bär upp kyrkans ursprungliga idé på församlingsnivå med själavård, ideellt församlingsarbete, administration av riterna mm är helt marginaliserade av de Kajafasliknande ”prelaterna” och deras hov.

Sverigedemokraterna har ju fått utstå mycket spott och spe för sitt ”förflutna”. Många av de ”kyrkliga ämbetsbärarna” har ett mycket sinistert förflutet i människoföraktande ideologier och mördarregimer. Men ingen ställer dessa hymlande falskspelare till svars och de präster som vågar protestera tystas snabbt ned och riskerar repressalier.

Det är inte endast ogudaktigt utan även kulturförstörande då kyrkan, med sin brokiga och långa historia, är en oerhört viktig kulturbärare. Allt extremvänstern tar i förvandlas så småningom till grus och aska.

En annan tingens ordning kan endast åstadkommas inifrån kyrkan. Därför är det utmärkt om Sverigedemokraterna kan få sina anhängare att gå man ur huse för att rösta i kyrkovalet den 17 september 2017.