En ordväxling på twitter mellan Rinkeby-politikern Kahin Ahmed (M) och partisekreteraren Richard Jomshof (SD) har lett till att de gamla glåporden plockats fram än en gång. Men om vi kan lägga indignationsspelet åt sidan, finns aspekter bakom orden som behöver ventileras eftersom diskussion om det svenska så länge varit tabu.

Vad handlar allt fuzz om? Det Jomshof sagt är inte på något sätt värre än alla tillmälen som riktas mot personer som vill lyfta viktiga diskussioner. Att säga ”rasist” till någon är inte ett dugg mer civiliserat än att säga att någon inte är ”välkommen” i Sverige.

Ahmed skrev: ”Du är inte välkommen i våra förorter, Jimmie Åkesson!”. På detta svarade Jomshof: ”Du är inte välkommen i Sverige, Kahin Ahmed!”

Själv är jag trött på den retoriska taktiken som blivit populär bland vänsterextrema, det vill säga att blockera, bojkotta och vägra dialog. Det beteendet ökar motsättningarna och attackerar den demokratiska processen, i vilken yttrandefrihet är en bärande komponent.

Att som Jomshof svara med samma mynt ligger nära till hands, när meningsfullt utbyte tycks omöjligt. Särskilt som samme Kahin Ahmed anser det kränkande att diskutera ökat kvinnoförtryck i förorter (här) och har attackerat partikollegor som Hanif Bali för kritisera profeten Muhammed (här).

När medier och politiker nu visar indignation över Jomshofs svar är det i högsta grad hyckleri, så länge samma aktörer inte fördömer slarvigt användande av glåpord som rasist och nazist. I tävlingen om vem som är mest kränkande blir det dött lopp. Först när medier och politiska företrädare, som statsministern, slutat kränka motståndare genom sådana glåpord, har indignationsnumren någon mening.

Men även om Jomshof medgivit att hans twittersvar uttrycktes i affekt, tycker jag han berör en aspekt som vi behöver diskutera. Beröringsskräcken vi haft i Sverige för att diskutera vad som är svenskt och vem som är svensk hjälper inte integrationsambitionerna, snarare tvärtom.

Så vem är svensk? Det är inte svartvitt, så som medborgarskapet är det. I USA, det invandrarland som länge lyckades med assimilering, talar man om afro-amerikaner, italian-american, irish-american och svensk-amerikaner. Detta är ett tecken på att de som flyttat, eller har släktband till förfäder som flyttat från ett annat land, anser sig ha skäl att förtydliga sin bakgrund. Man kan tycka detta är bra eller dåligt, men det finns i människans natur en önskan om att få skillnader klarlagda.

I Sverige har vi historiskt ingen tradition av invandring (annat än i ytterst marginell omfattning och då oftast personer med efterfrågade specialkompetenser som givit inträde på hög nivå i samhället).

Därför har vi svårt att förhålla oss till vad olika perspektiv på svenskhet kan handla om.

För att ta ”inte-välkommen”-retoriken som exempel. Innan folk faller in i gammalt tänkande, borde vi göra ett tankeexperiment. Om DU flyttade till ett muslimskt land och började läxa upp de som är födda och uppvuxna i det landet om att inte vara välkomna till en förort där svenskar bor, skulle du då bli förvånad om det resulterade i kritik från majoritetsbefolkningen?

Nä, tänkte väl det. Men det svenska får aldrig försvaras. Detta tabu måste vi lägga av med. Det svenska kan försvaras på samma sätt som alla andra kulturer. Att försvara det svenska är inte per definition rasistiskt, främlingsfientligt eller nazistiskt! Tänk att det måste skrivas ut i klartext….

Så, är det inte i sak rätt att läxa upp Kahin Ahmed (M), både för hans nonchalans mot kvinnoförtryck i förorten och för den retorik han använde mot en av partiledarna som deltog i Järvas politikervecka? Jo, det är det.

Det finns också ett ansvar för personer som är nya i landet, även när de är svenska medborgare, att tänka på sin relation till det nya landet. Självklart har man samma rätt att kritisera företeelser i landet, men att göra det med respekt. Att förmedla ett budskap om att vissa personer inte är välkomna till förorten är inte ett respektfullt sätt att debattera. Det associerar till temat om no-go-zoner och om svensk lag ska gälla överallt.

Ska inte alla debattera med respekt? Jo, men de som är nya i ett samhälle – oavsett om det är svenskar i ett annat land eller de med utländsk bakgrund i Sverige – har objektivt sett ett lösare band till den nya gemenskapen och därmed moraliskt en annan position.

Ur ett helt annat perspektiv skriver idag Mauricio Rojas i sin Svenska Dagbladet-kolumn:

”Det är svårt att integreras i ett land som verkar skämmas över vad det är, som döljer och på det viset otillgängliggör sin nationella identitet, som inte slår fast med tydlighet var gränserna går för gästfriheten, som inte vet att vara herre i sitt eget hus.”

Jag tycker vi ska slå fast var gränserna går. Och för Kahin Ahmed (M) tala om att vi har religionsfrihet, att kvinnor har samma ställning som män – även i förorter, och att alla demokratiska partier inte bara har rätt att verka i förorter utan faktiskt en plikt att för medborgarna där tala om vad man står för.