Holländaren Geert Wilders, ledare för Frihetspartiet, har chockerat en hel värld. Hans fräna islamkritik har gjort honom till en hjälte för vissa, men har också lett till ständigt livvaktsskydd och en närmast exempellös personförföljelse. I en ny självbiografi ges en fördjupad bild av hans liv och tankar.

Geert Wilders har blivit en legend. Som en av de mest profilerade islamkritikerna i Europa, och ledare för en stor politisk rörelse som i hög grad är en enmansrörelse, har han blivit både älskad och hatad. Nu i våras var förväntningarna högt uppskruvade, att Wilders Frihetsparti skulle göra stor valsuccé. Även om det gick något sämre än väntat, måste man tycka att ett valresultat på kring 13 procent för ett så radikalt anti-islamskt parti visar på att det finns en stor oro, för vad muslimsk invandring skall leda till. Det måste ses som en framgång för islamkritiken.

Själv har jag haft en något kluvet förhållande till Wilders. Som nationalist, islamkritiker och migrationskritiker är jag ju i någon utsträckning del av samma rörelse. Å andra sidan har jag haft en viss svårighet för hans ensidiga fokus på islam, en del stolliga förslag som att förbjuda koranen och över huvud taget hans hemortsrätt i en liberalnationalistisk idétradition, och hans likställande av västerlandet och denna tradition.

För att få en klarare uppfattning av denna fascinerande gestalt läste jag hans politiska självbiografi Marked for Death: Islam’s War against the West and me (Regnery Publishing).

Titeln syftar på hans utsatta situation. Knappast någon i västerlandet – undantaget möjligen Lars Vilks och någon till – är mer utsatt för hot och förföljelse av radikala islamister än Geert Wilders.

En av behållningarna med boken är att läsa om hur ett sådant liv kan gestalta sig. För att ta ett slående exempel ur boken: om Wilders ser en film på en biograf, kommer han in efter filmen har börjat och går innan den slutat. Således såg Wilders senast en hel film när George W. Bush ännu var president i USA.

Dödshoten mot Wilders började redan 2003, när han som parlamentsledamot för ett annat parti än sitt nuvarande, ansåg att en kontroversiell moské borde undersökas. När den provokative filmregissören Theo van Gogh på grund av sin islamkritik mördades av en muslim 2004, skruvades emellertid hotbilden upp till ytterligare ett snäpp, och han lever sedan dess med ständigt beskydd.

Ja, efter allvarliga hot i efterdyningarna av detta mord, var han tvungen att lämna sitt eget hem, och lever nu i en särskilt skyddad bostad. I alla offentliga sammanhang uppträder han med skottsäker väst. I perioder har han till och med varit tvungen, att flytta emellan tillfälliga boenden dag från dag.

Det är inte besynnerligt, att man i sådant läge, fokuserar på islamkritiken. Särskilt som Wilders och andra förföljda fått litet stöd från det politiska och mediala etablissemanget, där man i stället ofta bagatelliserat hotet med floskler, som att terroristerna ifråga inte skulle företräda ”sann islam” eller något sådant.

Detta är ett annat genomgående tema i Wilders bok: hur västerländska ledare försöker läsa in sina egna uppfattningar i islam, som att ren ordmagi, och tal om islam som fredens religion skulle påverka den empiriska verkligheten.

Särskilt välgörande är genomgången av USA:s före detta president Barack Obamas apologetiska inställning till islam. Obama gick så långt att han hyllade ett sunniislamistiskt universitet i Kairo, där kristna förbjuds att studera.

Wilders går pedagogiskt igenom element av koranen, hadither och islams historia, och visar på grundläggande problem. Han visar hur det redan i islams ursprungsdokument finns en extrem intolerans mot icke-muslimer, och hur detta drag i dag kan användas för att legitimera våld och fientlighet mot Västerlandet i dag. Han tar också upp egna erfarenheter från resor i Mellanöstern. På dessa områden har han uppenbart sakkunskaper, och boken kan tjäna som introduktion för den som vill få grundläggande kunskaper (men kanske inte för den som vill fördjupa sig).

Allt förmedlas dessutom i en saklig och nyanserad stil, och han betonar att islamkritiken inte gäller alla araber, utan att det där som i alla andra folkgrupper finns bra och dåliga människor.

Det som står i fokus är att kritisera innehållet i islam, precis som man kan kritisera andra religioner eller sekulära ideologier. Han visar också en viss bildning inom centrala områden av den västerländska kulturen, så bilden av en oborstad och rasande demagog som försöker förmedlas i svenska media stämmer helt enkelt inte.

Detta innebär inte, att den världsbild som förmedlas i hans bok ur mitt perspektiv är oproblematisk. Tvärtom ser jag ett problem, i att han tycks vilja härleda alla problem till islam. Mycket stora grupper, som är etniskt och kulturellt främmande, skulle vara svåra att hantera för såväl Nederländerna som Sverige, också om de helt avsvor sig islam.

Jag tycker också, att det är en extrem förenkling, att som han påstå att Mellanöstern skulle fungera precis som Västerlandet, om det inte vore för islam. Islam kan inte förklara allt, även om det är en viktig pusselbit.

Konstigt finner jag också ett försök att likställa islam och fascism. Visst kan man på ett kvalificerat diskutera vissa strukturlikheter emellan islamismens och fascismens historiska roll (Ernst Nolte har visat det i sina sista böcker), men här känns parallellerna bara sökta. Allt som är dåligt måste inte vara fascism. Samma sak gäller hans påstående, enligt några helt arbiträra kriterier, att islam inte skulle vara en religion, utan en ideologi. Jag förstår inte varför detta är viktigt. Islam kan vara en religion och ändå vara något dåligt.

Detta, och en del andra skillnader som kan förklaras genom att han är liberal och jag är konservativ, skall inte förta det viktiga i denna bok. Han visar övertygande att islam är ett hot, och redogör också för en del av sin politiska kamp mot denna religion.

Det är inte en självbiografi i konventionell mening – självbiografiska uppgifter förekommer bara fläckvis – men kan väl kallas en politisk självbiografi. Han redogör för sina åsikter, hur han kommit fram till dem, och hur han valt att verka för dem.

Trots den väldiga förföljelse han utsatts för, finns inget spår av defaitism, utan han är övertygad om att kampen går att vinna, och att den är värd att föra. Denna glöd och framåtanda behåller jag särskilt i positivt minne, efter avslutad läsning.