Litterär samhällssatir från höger är ingen stapelvara. Pseudonymen Arvid Klegg har emellertid med boken ”Candida Olsson” skänkt oss en underhållande, om än kanske något överdrivet skabrös, satir, som i sina bästa stunder når en verkligt litterär nivå.

Signaturen Arvid Klegg har inte låtit höra så mycket av sig, utan har ännu anonymitetens hela mystik. Kanske är det därför hans Candida Olsson (Tryckfrihetssällskapet 2014) inte fått så stor exponering. Ett annat skäl är förstås, att det är en politisk inkorrekt satir, som spränger rådande åsiktsramar, och inte bekvämt fjäskar för makten. Talande är också, att den omskrivits i etablerad press i Danmark.

Egentligen inbjuder den politiska korrektheten till satir, dess irrationalitet trotsar ibland den sakliga analysen. Det räcker att nämna islamismens och feminismens omöjliga alliansbyggande som en typisk företeelse i tiden. På kontinenten har det väl varit något mera vanligt. Michel Houllebecq Underkastelse (”Soumission” 2015), som behandlar ett framtida islamistiskt Frankrike, fick stor uppmärksamhet.

Där Houllebecq söker något slags realism, en viss tillspetsning av verkliga förhållanden, har Candida Olsson snarare sina förebilder i den klassiska satiren. På samma sätt som Jonathan Swift driver författaren med de politiskt-korrekta idéerna genom att framställa dem som så absurda som möjligt. Den omedelbara förebilden är förstås Voltaires Candide, som på ett liknande sätt driver med sin tids idéer. Boken har också något av samma burleska humor och dragning till det absurdistiska.

Candide betyder ”oskuldsfull” och i Voltaires version syftar det på huvudpersonens oskyldiga accepterande av allt som läromästaren Pangloss säger. Pangloss förkunnade den dåtida leibnizianismens lösen, att ”vi lever i den bästa av världar”. Den kvinnliga varianten i Kleggs roman Candida har en motsvarande läromästare i sin skollärare Bengt Pangloss. Denne tidigare kommunist, introducerar henne i genusvetenskap och multikulturalism, och hon köper allt med hull och hår.

Uppmuntrad av propagandan blir hon sexuellt utnyttjad av åtskilliga invandrare, och känsliga läsare varnas för dessa inslag. Det är en bok som är minst sagt ekivok. Hon väljer också att studera vidare vid Södertörns högskola, där hon får lära sig om HBTQ och annat och utforskar sin sexuella identitet. Hon börjar sedan arbeta med s.k. ensamkommande, gör politisk karriär och träffar en man som är en politisk propagandist förklädd till journalist, som söker uppfostra folket till att tycka och tänka rätt.

Parallellt med detta fortgår samhällsutvecklingen. Islam breder ut sig och svenskar sätts på undantag. Men inte bara svenskar, utan också alla icke-muslimska invandrare, till exempel från Afrika råkar ut för samma sak, ja till och med alla som inte är sunniter. Icke-muslimer skickas hem och kvar blir ett muslimskt enhetssamhälle. Feministerna som lierat sig med islamisterna får inget för sin kamp, utan halshuggs. Till slut, när den anti-rasistiska kampen nått sin slutgiltiga lösning, interneras alla svenskar i läger.

Det är medvetet absurdistiskt och skall självfallet inte tolkas som ett helt realistiskt framtidsscenario, men om man försöker göra en analys av det, så ansluter sig boken till scenariot, där islam riskerar att bli en dominerande kraft, och alla andra av den politisk-korrekthetens skyddslingar – kvinnor, svarta, homosexuella – förlorar på längre sikt.

Candida är en skickligt tecknad karikatyr på de mest indoktrinerade fanatikerna, som när hon till och med hamnar i läger, tror sig ”leva i de bästa av världar”. Hon har accepterat den rådande hegemonin till den grad, att inga faktiska händelser kan ändra hennes åsikt.

Handlingen kan verka som en liten klichéartad kritik mot PK-samhället, men den fungerar utmärkt, tack vare det skickliga genomförandet. Den säker sig aldrig till förutsägbar och flack tendenslitteratur. Klegg är en god stilist, och det märks att han är litterärt orienterad.

Det höjer sig klart över bokmarknadens massprodukter, och det är synd att den inte har fått mer uppmärksamhet. Det enda man möjligen skulle kunna invända är, att det ibland blir något överdrivet skabröst.

Bortsett från detta en underhållande och välskriven bok som borde få fler läsare.