Fel perspektiv på August Blanche

Ett nyutgivet urval av August Blanche texter kan skänka hans verk nya läsare. Hans omedelbarhet gör att nya läsare snabbt borde kunna komma in i hans värld, trots att han länge ansetts vara en författare av endast historisk betydelse.

Ibland blir man överraskad. När jag härförleden hade litet tid över före en tågresa, och gick in i en affär för pocketböcker, såg jag till min förvåning ett urval av August Blanche (1811-1868).

Blanche, tänkte jag, kan han verkligen komma i nyutgåva? Kan det finnas kommersiellt intresse för det?

Förvisso, författarnas konjunkturer växlar snabbt. En författare som förklarats död, kan plötsligt ges ut på nytt, och omskrivas i pressen, bestås forskningsmonografier eller populära verk, och plötsligt lever en författare på nytt. En inte obetydlig roll i sådana processer har på senare år Svenska Akademins klassikerserie, som ges ut av Atlantis, haft. Denna gång är det frågan om Marmorbruden: Stockholmsberättelser i urval (Atlantis 2016), med ett urval och inledning av Per Wästberg.

Själv ärvde jag ett antal volymer Blanche från min farmor, samlade verk-utgåvor av Blanche var länge vanliga i svenska hem. När jag läste litet i dem för några år sedan, blev jag inte så särskilt imponerad. Jag fann det hela en smula banalt, van som jag var vid mera originella författare från samma tid. Det kändes litet som småborgerlighetens författare, kanske, i sitt användande av slitna klichéer, jämförbart med vår tids schlagertexter.

Nu gör jag ett nytt försök, och slås av något helt annat. Kanske hjälper det att Wästberg har gjort ett gott urval, men jag blir omedelbart hänförd av den fantastiska rikedom på infall som finns här.

Det är korta historier, man kan kalla det noveller; historierna i Blanches böcker hänger oftast bara samman därigenom att berättaren är densamma, t.ex. en präst eller en hyrkusk, som ser många olika människor passera revy. Det handlar om alla möjliga slags gestalter, från hög till låg, från känd till helt fiktiv – en särskild kärlek finns till olika former av original, som sätter färg på tillvaron och gör den mera spännande. Det kan vara en ihärdig friare, en tvålkrämare eller Drottning Kristina.

Blanche har en fantastisk fantasi och en sprudlande berättarglädje. Blanche stora styrka består i att kunna konstruera ett ändligt antal oväntade och spännande historier, och fylla dem med fängslande personligheter.

Han tillhörde sin tids mest lästa författare, men har nu fallit i glömska. Ojämförligt mera känd och läst från samma tid är till exempel Carl Jonas Love Almqvist.

Man kan fråga sig, om det är rättvist. Förvisso, Blanche tillhör inte dem som utvecklade eller förnyade den litterära formen. Han använde de former som då stod till buds. Hans genialitet låg på ett annat plan, i den väldiga uppfinningsrikedomen vad gällde nya intriger och figurer.

Storheten ligger i stoffet, snarare än formen.

Svårigheten att erkänna Blanches storhet, kan ligga i ett felaktigt litteraturhistoriskt perspektiv, där allting tolkas i termer av originalitet, och i vad mån det banade vägen för modernismen. Utifrån detta perspektiv ser man litteraturhistorien framförallt som en utvecklings- och framstegshistoria, som pekar framemot modernismen. Ur ett sådant perspektiv måste man se Blanche som en reaktionär bromskloss, som inte det minsta utvecklar litteraturen.

Detta perspektiv är emellertid högst problematiskt, då det är tveksamt om det finns någon utveckling på kulturens område. Självklart måste varje diktare erbjuda något unikt, annars är det ingen idé att läsa honom, men det unika behöver inte bestå i modernistiska formbrott, utan kan som i Blanches fall bestå i ett unikt material, begåvade infall och humor. Även om han inte tillhör våra största genier skulle jag sätta honom framför flera av modernismens nu omhuldade diktare, till exempel Edith Södergran.

Att läsa Blanche, såhär halvtannat sekel efter hans bortgång, är också en historisk upplevelse. Läsaren kan här avnjuta inte bara ett förlorat Stockholm, utan också ett förlorat samhälle. Yrken som inte längre finns, sociala konflikter som sedan länge glömts bort.

Wästbergs inledning och baksidestexten betonar Blanches politiska progressivitet, men det känns malplacerat, när man diskuterar hans berättelser. De tar inte parti för varken det ena eller andra, utan ger en bred skildring av samhället, som snarare präglas av en fascination inför tillvarons mångfald, än någon särskild ideologi.

Att läsa Blanche är att försjunka i en svunnen värld. Det kan varmt rekommenderas.