Det är inte extremister som är huvudansvariga för att konfliktnivån i samhället stiger. De är helt enkelt inte mäktiga nog. Det är etablissemangen som genom sina fördomsfulla och slarviga budskap gör att extremistiska ståndpunkter legitimeras.
När siffror i opinionsmätningar börjar visa att massmedierna tappar förtroende i befolkningen blir etablissemangen oroliga. Nu finns svart på vitt att man missköter sig.
Men istället för självkritik fortsätter etablissemangen kasta skit omkring sig, och ytterligare legitimera ökad brutalitet, hat och intolerans.
Jag känner Tove Lifvendahl (Svenska Dagbladets politiske chefredaktör) som en eftertänksam debattör. Men igår skrev hon på ledarsidan att kritiken mot medierna är omogna konspirationsteoretiker: ”Men att somliga i vårt samhälle, även inom akademin och journalistiken, från tid till annan tappar omdömet, är ingen ursäkt för deras omgivning att kokettera med intellektuell dumstrut.”
Hm. Vi ska alltså inte påpeka när journalistiken konsekvent vinklar, och inte klaga när tunga makthavare inom media, som hennes kollega på DN öppet erkänner att man bedriver kampanjjournalistik vars syfte är att undervisa läsarna, inte konsekvensneutralt rapportera sanningen. Jag förstår inte varför sådan kritik skulle vara att kokettera i dumstrut. Lifvendahls svar på kritik mot journalistik som tappar i förtroende är: ”håll käft”. Det överbryggar knappast åsiktsskillnader och skapar inte minskad polarisering.
I en radiokrönika säger Ulrika Knutson, med anledning av svenska folkets misstroende mot medierna: ”När journalister då lovar att börja ’lyssna mer på den misstrogna opinion, som inte litar på medier’ bör de vara försiktiga. Vet de om att de då lovar börja rapportera ännu mer negativt om invandringen än vad de redan gör? Och om de tänker publicera nyheter för att tillfredsställa en viss opinion så har de redan lämnat all konsekvensneutralitet bakom sig.”
Men skälet till att medierna tappar förtroende är ju att de inte varit konsekvensneutrala, utan låtit bli att rapportera negativa invandringsnyheter eftersom det skulle kunna gynna ”fel” parti. (Ett exempel är när medierna gick i taket över att identiteten på IKEA-mördaren kom ut, eftersom han var asylsökande som fått avslag och begick rasistiskt hatbrott mot svenskar. I Trollhättan spred däremot medierna snabbt namnet på skolmördaren, han var ju svensk. Ett annat exempel är mediernas kollektiva tystnad om ”skäggbarnen”, dvs att en stor majoritet av migranter som sagt sig vara under 18 år egentligen var upp till 40 år gamla.)
När Knutson talar om önskemål att rapportera ”ännu mer negativt” förstår man att hon underkänner folkets uppfattning. Det räcker med de negativa som medierna hittills förmedlat. Om sanningen är en annan, det struntar Knutson i. Men det är just det svenska folket inte gör.
Varken Lifvendahl eller Knutson är beredd att ge en tum. Istället tar de strid. Motståndarna har inte bara fel, de är dumstrutar och fördomsfulla idioter.
Varför vill man inte diskutera sakligt? Varför går man i spinn så fort maktens perspektiv ifrågasätts?
Sedan har vi ju än värre exempel på hur motsättningar underblåses. Expressens och Advokatsamfundets (!) godkännande av att beskriva invandringskritiska personer som ”bruna råttor” som borde dödas. Och statsministerns och ”liberalernas” partiledare som stämplar demokratiska motståndare som nazister.
Om toppskiktet i svenska samhället beter sig på detta vis, hur kan man sedan klaga på att debattklimatet hårdnar och polariseringen ökar?!
Nej, det är dessa etablissemangens medieaktörer, politiker och opinionsbildare som är den drivande kraften bakom polariseringen i Sverige. Det är Stefan Löfven, Jan Björklund, Thomas Mattsson, Cecilia Hagen, Anne Ramberg, Peter Wolodarski och andra med löner på över 100.000 kronor i månaden som sliter isär det svenska samhället genom ansvarslöst och antiintellektuellt bemötande av samhällskritik.
Hur befogad eller obefogad samhällskritiken är hör egentligen inte hit, det är sättet att bemöta kritiken som avgör. Arrogans, hat och förakt från samhällets ledarskikt har långt större inverkan på samhällsklimatet än namnlösa, om än extrema, personer ur befolkningen.