I förorten Gottsunda utanför Uppsala upplevde jag över åren hur den inhemska svenska kulturen trängdes undan genom en tilltagande arabisering och islamisering som en följd av massinvandringen från Mellanöstern till Sverige.
Man skulle kunna säga att Europa som idé till stor del bli till i mötet med islam. Det var den andra och fientliga kultur som gjorde att européerna, trots inbördes olikheter, började uppleva sig som européer, alltså i motsats till saracener eller morer. Det är faktiskt så att de allra tidigaste beläggen för något som kan ha varit en europeisk gemenskapsupplevelse finns i en tidig medeltida text om slaget vid Poitiers 732, där Karl Martell, Karl den stores farfar, med en frankisk armé slog tillbaka de muslimska erövrarna. Efter sjudagarsslaget, heter det, vände europenses tillbaka till sina hembygder. Europenses var alltså de kristna européerna som stridit tillsammans.
I boken Orientalism (1978) menar den palestinske litteraturvetaren Edward Said att islam definierade Europa genom att visa vad det inte var. Said har fått mycket kritik för sina teorier om orientalismen, men på denna punkt tror jag att han hade rätt.
Under antiken utgjorde länderna som omgav Medelhavet, Mare Nostrum eller ”vårt hav” som romarna sade, en civilisatorisk enhet. I denna civilisation ingick Nordafrika, Mindre Asien, Egypten och Levanten. När Rom antog kristendomen blev denna civilisation romersk och kristen. Norra Afrika var lika mycket kristen som Italien eller Grekland och de bildade talade latin.
Islams snabba och våldsamma framryckning på 700-talet delade Medelhavet i två halvor, en kristen och en islamisk. I Nordafrika och Levanten krossades kristendomen och länderna började arabiseras och islamiseras. Man kan behöva påminnas om hur religioner och kulturer har uppstått, blomstrat och gått under genom historien. Så att vi inte tror att det att det alltid kommer att vara som det är.
År 1920 utkom en liten bok av kyrkohistorikern Hjalmar Holmquist (1873-1945): Bilder ur kyrkohistorien. Han skildrar de kristendomens utveckling från förföljd liten sekt till romersk statsreligion. Från katakomberna till palatset.
År 155 e.Kr. när kristendomen fortfarande var svag hade Polykarpus, biskop i Smyrna i Mindre Asien, bränts på bål för att han vägrat att offra till kejsaren. Kort tid därefter hade Nordafrika kristnats:
”Vi veta ej, huru kristendomen kom till norra Afrika. Men kort efter sedan Polykarpus lidit martyrdöden, finna vi där en kristen kyrka, som i storlek och betydelse tävlade med både Mindre Asiens och Roms kyrkor och snart gjorde hela norra kusten från Egypten till Marocko till kristet land, ända till dess araberna kommo med sin muhammedanism och nästan alldeles utrotade kristendomen från Afrika.”
Holmquist nämner två av kyrkans största lärare som bägge kom från Nordafrika. Tertullianus (160-225) var en av de främsta apologeter som kristendomen någonsin haft. Han kom från Kartago. Men den mest kände är nog Augustinus (354-430), som föddes i Tagaste, ett stycke från kusten. Om hans självbiografi, Bekännelser, som handlar om hans omvändelse till kristen tro, skriver Holmquist: ”Det är väl den enda kristna bok från gamla tiden, som ännu läses.”
Ja, Augustinus betydelse kan knappast överskattas. Holmquist är protestant och när han vill visa på den gamle kyrkofaderns ställning jämför han honom med Luther:
”Den västerländska kristenhetens mest betydande kyrkolärare blev Augustinus. Ja, ända från apostlarnas dagar fram till Luther har icke funnits någon med sådant inflytande som han.”
Munkväsendet, som haft en så oerhörd påverkan på Europas utveckling, uppstod i det kristna Egypten. Kloster, där munkarna höll till, upprättades överallt i Europa och blev hem för konstnärligt och vetenskapligt arbete och där bevarades genom avskrifter oersättliga skatter från antikens litteratur.
I boken finns också ett kapitel med rubriken ”Muhammed och kristendomens undergång i Södern” som berättar om hur södra och västra delarna av Medelhavet skildes från det kristna Europa och blev en del av den islamiska världen. Detta skedde som sagt genom jihad, det heliga kriget, som påbjöds och påbörjades av profeten Muhammed:
”Han [Muhammed] kunde slutligen erövra Mecka och bliva herre över nästan hela Arabien. Då vidgade han ytterligare sitt mål. Han lade nämligen nu något viktigt nytt till sin religion. Den skulle med svärdet genom det heliga kriget utbredas över världen. Alla, som föllo i strid med de otrogna, voro säkrast på paradisets fröjder.”
Visst känns det uppfriskande att läsa om islam i äldre litteratur? Man är ofta rakare, opåverkad av vår tids politiska korrekthet. Muhammed gick bort, men det heliga kriget fortsatte:
”Men sina araber hade han eldat upp till glödande religiös iver. Under skickliga ledare drogo de ut på ständigt nya härnadståg och lade under sig det ena landet efter det andra och tvungo invånarna att övergå till islam.”
Kyrkorna förstördes, korsen bröts och de kristna blev allt färre. Islam blev den förhärskande religionen och det arabiska språket undertryckte alla andra språk:
”Kristendomens vagga var främre Asien; ända till gamla tidens slut hade kristendomen haft flertalet av sina bekännare boende där och i norra Afrika. Inom ett århundrade efter Muhammed var kristendomen både i Asien och Afrika nästan tillintetgjord. Blott rester blevo kvar, av vilka de största äro den armeniska kyrkan i Mindre Asien och den abbesinska i Afrika. Till och med Spanien kom för en tid under muhammedanskt herravälde. Och när arabernas kraft uttömts, övertogo turkarna islam och förde den vidare. De erövrade vid medeltidens slut återstoden av östromerska riket med Konstantinopel och förvandlade där kristenhetens äldsta bevarade huvudkyrka, Sofiakyrkan, till en muhammedansk helgedom (moské).”
Historien visar som sagt att kulturer kommer och går, vidgas och krymper.
Invandring är en sådan sak som har stor påverkan på kulturer. Min adoptivfar kommer från Kenya, jag talar swahili och har bott i hamnstaden Mombasa. Där såg jag tydligt hur den islamiska swahilikulturen, som tidigare dominerat längs Östafrikas kust, steg för steg trängdes undan. Invandring av kristna afrikaner från inlandet har påverkat kustens kultur – språket och sederna. Det finns nu kyrkor och pubar där sådana tidigare inte fanns. Denna afrikanisering gör att ursprungsbefolkningen, swahilier och araber, vilka håller på att bli en minoritet – om de inte redan är det – känner sig allt mer åsidosatta.
I den invandrartäta förorten Gottsunda utanför Uppsala, där jag bodde i tretton år, upplevda jag samma typ av förändring. Men här var det den inhemska svenska kulturen som trängdes undan genom en tilltagande arabisering och islamisering som en följd av massinvandringen från Mellanöstern till Sverige.
När vi läser om att stora områden som tidigare ingick som en självklar del i den kristna världen på ganska snabb tid islamiserades och arabiserades bör det tjäna som en varning för vad som komma skall. Det finns inga garantier för att våra europeiska länder kommer att fortsätta vara europeiska. Inte om vi inte vill att de ska vara det. Stadsdelar som Gottsunda i Uppsala, Rinkeby i Stockholm och Rosengård i Malmö har redan förändrat karaktär genom att islams inflytande ökat och invånare med svensk kultur flyttat ut. Det finns liknande stadsdelar och förorter över hela Europa.
Europa blir för varje dag, genom massinvandring och islamisk mission, mer likt islamvärlden. Det är alltså ingen konspirationsteori utan något vem som helst enkelt kan observera. Kyrkor byggs om till moskéer, inte genom våldsam erövring som i fallet Hagia Sofia i Konstantinopel år 1453, utan genom att européer lämnar kristendomen samtidigt som muslimerna blir fler. Jihadisten Salman Abedi, 22-åringen med libysk bakgrund som attackerade konserten i Manchester den 22 maj i år, bad till exempel sina böner i en moské som tidigare varit en kyrka. Abedi bodde i ett bostadsområde, som tidigare varit engelskt men där muslimer idag är i majoritet. Flera av de unga männen från området har rest på jihad till Syrien, Irak och Libyen.
Då jag var muslim reste jag ofta till Storbritannien och besökte flera moskéer som tidigare hade varit kyrkor. Men samma sak kan man observera i Sverige. En av de ledande jihadistimamerna i Sverige, Abo Raad, är till exempel imam vid en moské i Gävle som tidigare var en metodistkyrka. I ett inlägg på Facebook hyllade Abo Raad Islamiska Statens offensiv i Irak sommaren 2014. Han har också uppmanat sina anhängare att stödja IS med pengar. Metodistkyrkan köptes av en qatarisk stiftelse som även finansierat Al-Qaida.
I ett videoklipp utlagt på YouTube den 2 april 2014 möter vi Abo Raad. Han står i sin moské i Gävle, Al-Rashideen-moskén, och berättar hur man med Guds hjälp lyckats omvandlat en kyrka till en moské och att man på grund av sitt missionsarbete omvänt flera svenskar till islam. Han tackar alla fromma muslimer som skänkt pengar för att göra detta möjligt och ber dem fortsätta donera. Han tackar också stiftelsen i Qatar för deras bidrag.
Detta är ett exempel på hur moskébyggen används i propagandan, för att så att säga skapa en bild av att ”islam segrar” i kristendomens gamla länder. Det höjer moralen hos de egna, inspirerar dem i deras missionsarbete, och gör det lättare för att samla in medel till nya moskéer. På samma sätt som många européer känner att Europa blir mindre europeiskt, känner många muslimer att Europa blir mer islamiskt.
Hos vissa muslimska ledare finns en känsla av att ”deras tid är nu”. I danska TV2:s dokumentärserie ”Moskéer bakom slöjan” från mars 2016 visade man vad imamer sade inför dold kamera. En imam, som tidigare ansetts vara ”moderat”, sade att muslimer kommer att erövra Europa. Det var nog inte erövring genom svärd han tänkte på, snarare genom demografiska förändringar och mission.
Men ordet som imamen använde, ”fath” eller ”öppning”, är detsamma som i islamiska texter används om Muhammeds våldsamma erövring av Mecka och senare om hans följeslagares våldsamma erövringar av Egypten, Syrien, Persien med flera länder. Den turkiske sultan som den 29 maj år 1453 erövrade Konstantinopel bar hederstiteln ”Al-Fatih” eller Erövraren.