Nyligen försvann en krönika från Aftonbladet om socialdemokratiska salongslejonet Harry Schein, som i våras blev aktuell med biografisk biofilm. Tidningen har helt sonika censurerat den. Varför?
För en liten tid sedan skrev Peter Kadhammar en krönika i Aftonbladet under rubriken: ”Allt blir smått när jag läser Harry Scheins brev”. Jag fastnade vid krönikan då jag en gång i tiden hade en såväl professionell som privat relation med Schein. Jag tänkte tillbaka till den tiden och blev inspirerad att skriva några rader om Schein utifrån mitt perspektiv.
Det nyvaknade intresset för den ensamkommande flyktingpojken från Wien, som mot alla odds tog sig fram till makten och härligheten i Sverige, antar jag beror på den aktuella dokumentärfilmen ”Citizen Schein”. Filmen baseras delvis på en tidigare utgiven biografi med samma titel.
Ytterst alluderar titeln naturligtvis på Orson Welles filmklassiker 1941 ”Citizen Kane”, som anses vara en av filmhistoriens bästa. Filmen handlade om en mediemoguls uppgång och fall och huvudpersonen, Charles Foster Kane, hade omisskännliga drag av verklighetens mediemogul, William Randolph Hearst.
Scheins livsresa, från flyktingbarn till firad kulturman och playboy, är onekligen fascinerande.
Harry Schein var kemiingenjör och företagare. Han sålde sitt företag och blev ekonomiskt oberoende. Han var med och grundade Filminstitutet, var institutets vd under en tid och lade grunden till svensk filmpolitik. Dessutom var han utpräglat intellektuell och hade en vass penna med vilken han, bland mycket annat, skrev kolumner i Dagens Nyheter med.
Tillbaka till krönikan i Aftonbladet. När jag senare på dagen skulle plocka upp krönikan för att se hur jag skulle kunna lägga upp min egen eventuella krönika så var Kadhammars alster borta! Det gick inte att hitta krönikan genom sökning. Jag talade med Aftonbladet men fick ingen trovärdig förklaring till dess försvinnande.
När jag försökte memorera vad det var i krönikan som eventuellt stört Aftonbladets ”politiska censuravdelning” så var det enda jag kom att tänka på ett brev som Schein enligt uppgift hade skrivit till Olof Palme där Schein presenterade en ”önskelista” på offentliga uppdrag som han kunde tänka sig för egen del. Det var allt från olika generaldirektörsposter till svensk ambassadör i USA!
I mitten av 1980-talet startade jag en ”bankirfirma” i Stockholm. Redan då var finansindustrin hårt reglerad – även om det blivit betydligt värre sedan dess – och den dåvarande tillsynsmyndigheten, Bankinspektionen, var särdeles maktfullkomlig vilket gjorde att man som vd i ett företag under dess domvärjo vandrade med ett Damoklessvärd ständigt hängande i ett hårstrå över huvudet.
Det var under Palmes andra regering (1982-1986) och det hade tillsatts en ny generaldirektör för Bankinspektionen, Hans Löwbeer, som kom från Byggnadsstyrelsen där han hade varit generaldirektör. I god socialdemokratisk anda vad gäller utnämningar saknade Löwbeer all kunskap och erfarenhet från finansbranschen och det stod snart klart att han skarpt ogillade finansvärlden som fenomen. Man satte, som man säger, bocken till trädgårdsmästare.
Under dessa omständigheter kände jag behov av att försöka få med en eller flera socialdemokrater i mitt nystartade bolags styrelse. Jag försökte skapa ett slags ”politiskt skydd” vilket möjligtvis var naivt. Jag hade träffat Schein vid ett tillfälle på Investeringsbanken där han var vd 1983-1987. För att göra en lång historia kort, Schein accepterade att bli medlem i min styrelse. Jag lyckades även få med Leif G.W. Persson, enligt uppgift socialdemokrat, i min styrelse. Jag fick kontakt med honom via en god vän till mig som kände Leif. Vi åt lunch tillsammans och sedan var saken klar. En inte oviktig sak i sammanhanget var att jag delade Leifs intresse för jakt.
Schein tittade spontant in på kontoret då och då varvid jag plockade fram en flaska Cutty Sark jag hade liggande i byrålådan och kunde bjuda Harry på hans favorit whiskey.
I samband med styrelsemötena bjöd jag ibland ledamöterna på middag i vårt hem. Det var oftast trevliga samkväm med livliga diskussioner. De flesta ledamöterna i min styrelse var ju affärsmän och det är väl ingen hemlighet att många i affärslivet var ytterst kritiska mot Palme. Harry Schein älskade dock Palme och när någon runt bordet sa något kritiskt eller raljant om Palme gick Schein i taket.
Vid två tillfällen lämnade han våra middagar i vredesmod! Den andra gången var det min dåvarande fru som sagt något om Palme som inte passade Schein. Några dagar senare skrev Schein i sin kolumn i Dagens Nyheter, ”Schein om”, en krönika som beskrev den aktuella middagen i detalj under rubriken ”Hatets kolportörer”! Jag tror att samtliga middagsgäster blev ganska perplexa över såväl Scheins hastiga sorti som DN-krönikan. Schein var en snarstucken primadonna.
Vad som förvånade mig mest när jag lärde känna Schein var att han var så ”ingenjörsmässig” eller ”fyrkantig”. Hans humor var inte så utvecklad och han tog allt, i synnerhet sig själv, på stort allvar.
Någon tid efter den dramatiska middagen ovan fick jag ett brev från Schein där han avsade sig styrelseuppdraget i mitt bolag. Han underströk att hans beslut inte hade något som helst med mig att göra och att han ansåg att jag skötte firman på ett professionellt och bra sätt. Vi träffades även senare då och då och åt lunch tillsammans. Jag besökte honom i villan i Danderyd vid några tillfällen då vi samtalade, spelade schack och drack whiskey.
Vad som slog mig med hans hem var att det inte utstrålade någon värme. Det var som en slags sarkofag och jag fick känslan av att det inte bodde någon människa här av kött och blod. Men vi hade det trevligt tillsammans, jag gillade i grund och botten Schein men han var en sui generis, en art i sig!
Kärleksrelationen mellan Schein och Palme tror jag berodde på två ting. Schein älskade makten och lyckades, med tanke på hans bakgrund, på ett unikt sätt ta sig fram till den yttersta makten, regeringschefen. Jag tror att Palme blev nyfiken på Scheins säregna personlighet och begåvning samt möjligtvis kände en viss avundsjuka då Schein fritt rörde sig bland kultureliten.
Schein var gift med ”världens vackraste kvinna”, Ingrid Thulin, och nära vän med Ingmar Bergman. Han omsvärmades av vackra och begåvade kvinnor från filmens och teaterns värld och levde ett playboy liv parallellt med odlingen av sina intellektuella intressen.
Schein var ett salongslejon, ständigt med ett glas i ena handen och en cigarett av märket Kent i den andra (minns devisen ”Känt folk röker Kent”), ett professionellt leende och ständigt brunbränd. Jag tror att Palme avundades den frihet Schein kunde kosta på sig som en ekonomiskt oberoende snobb. De två drogs till varandra av helt olika skäl.
Slutligen, varför drogs Kadhammars krönika tillbaka? Det skall sägas klart, inte alla framstående socialdemokrater gillade Schein och många avundades Scheins nära personliga relation till Palme. Inte minst Kjell-Olof Feldt var kritisk. David Lagercrantz, Zlatans ”spökskrivare”, talade om Scheins arroganta, manipulativa och snobbiga sidor.
Schein var ju så långt ifrån ”gråsossen” man rimligen kunde komma. Han kom från en välbärgad familj i Wien. Kadhammar höjde i sin krönika upp Schein och avslöjade brevet till Palme där Schein angav ett smörgåsbord av prominenta uppdrag som ”han kunde tänka sig” och som regeringen Palme kunde erbjuda.
Som en indikation på socialdemokratisk utnämningspolitik var brevet naturligtvis stötande och kastade en skugga av nepotism över Palme.
Socialdemokraterna vårdar eftermälet av sina ”hjältar” och Kadhammar var naiv angående maktens väsen och subtilitet och trampade i klaveret. Fy skäms på Dig, Peter Kadhammar. Rättning i ledet!
Till Harry Schein, i salig åminnelse, vill jag slutligen säga; Vila i frid.