Det är ett tecken i tiden, att det nu också från akademiskt håll kommer ifrågasättanden av asylsystemet. Två Oxfordprofessorer gör det i en ny bok. De föreslår bland annat, att man i stället skall fokusera mer på hjälp i närområdet.

Asylsystemet förefaller allt mer vara en historisk rest, något som utvecklats för en annan tid, och som nu, i takt med att världen förändras, måste reformeras i grunden. Denna för vissa svårsmälta insikt tycks nu ha nått akademien, i alla fall i Oxford. Alexander Betts, som är professor i det för svenskar överraskande ämnet, ”tvångsmigration och internationella relationer” (Forced Migration and International Affairs) och Paul Collier, ekonomiprofessor, har i år skrivit en bok med titeln Refuge: Transforming a Broken System, utgiven av det anrika brittiska förlaget Penguin Books.

Boken är skriven med den så kallade flyktingkrisen 2015, som snarare borde kallas en kris för det europeiska asylsystemet, i färskt minne.

Författarna påpekar, att det inte berodde på någon plötsligt ökning av antalet flyktingar i världen. Situationen hade inte ändrats från en dag till en annan. Krisen skall förstås som en politisk kris, skapad av ”öppna era hjärtan”-politik, och inte som en ökning av konfliktnivån i världen.

Kontentan av detta blir att de 10 procent som tar sig till Europa får allt, men de 90 procent som inte lyckas ta sig hit inte får någonting.

Orsaken till detta finner författarna i det föråldrade asylsystem, som upprättades genom en internationell deklaration 1951, och som man nu, likt den som stänker vatten på ett lik, försöker hålla vid liv. Det nuvarande asylsystemet kom till, för att skydda europeiska internflyktingar från Sovjet och dess satellitstater. Den nuvarande situationen kan knappast på någon punkt sägas likna den situation som rådde, när detta asylsystem tillkom.

De regler som då sattes upp har man sedan på olika sätt försökt att lappa och laga i, och de har tolkats helt olika i olika länder. Resultatet kan bara beskrivas som ett illa fungerade lotteri, där det inte är tydligt, varför systemet finns och vilka mål det skall uppfylla. Reaktionen mot systemets uppenbara brister har blivit panik och irrationalitet, i stället för handlingskraft och en insikt om att systemet måste reformeras.

För systemet måste reformeras, därom är författarna helt klara. De förändringar som gjorts sedan 1951 synes snarast ha förvärrat problemen. Inrättandet av Schengen, ett gemensamt system för gränsövervakning, har fått resultatet, att så fort man brutit igenom gränsen någonstans ligger hela Europa för ens fötter. Dublinförordningen, som hade den förvisso vettiga idén, att man skall söka asyl i första asylland, har inte tillämpats.

Boken argumenterar för ett mer rationellt system, som mer tar hänsyn till det faktiska utfallet än luddiga principer som formuleras för över ett halvt sekel sedan. Då visar sig, att det är långt bättre för alla parter, om migranterna bosätter sig i närliggande länder, som är kulturellt mer närstående och vars arbetsmarknad är mer anpassad för deras kvalifikationer än i det högteknologiska väst. Hjälp i närområdet är alltså den grundläggande tes som förfäktas i boken.

Även om man kan hålla med om den grundläggande tesen, som ligger nära vad SD och deras systerpartier i Europa förespråkar, finns det några problem med boken. Framförallt får man intrycket, att det i akademiska sammanhang kontroversiella budskapet försöker spädas ut genom en mängd anekdoter, som förvisso är typiska för anglosaxisk facklitteratur, och omvägar.

Detta förstärks genom, att det invandringskritiska budskapet blandas upp med en hel del politiskt korrekta markeringar. Helt plötsligt, utan att det passar särskilt väl i sammanhanget, påstås att svarta löper större risk än vita att skjutas av poliser i USA (s. 16), en försåtlig användning av statistik, då sanningen, om man tar hänsyn till antalet kriminella, egentligen är omvänd.

En sak av mer grundläggande betydelse är, att de påstådda flyktingarnas flyktingstatus aldrig ifrågasätts. Det enda som ifrågasätts är var de skall ta vägen. Jag är inte beredd, att acceptera den slutsatsen. Det räcker att se på Migrationsverkets hemsida på listan över de asylsökandes vanligaste nationalitet, för att bli tvivlande. Av de 10 vanligaste länderna, varifrån de asylsökande kommer, är det bara en regelrätt väpnad konflikt i ett av dem, Syrien. Och också i Syrien finns det områden som är säkrare än andra (som författarna påpekar är de flesta flyktingar i världen internflyktingar).

En annan fråga är förstås, i vilken utsträckning man, i alla fall när det gäller vapenföra, yngre män, kan kräva, att de stannar och försvarar sitt land i händelse av krig. Det förväntar vi av oss av vår egen befolkning. Denna fråga ställs aldrig. Inte heller ställs några djupare ideologiska frågor, om nation och identitet, utan perspektivet utgår strikt från ekonomisk rationalitet.

Men man får också antas, att författarna valt, att tona ned somligt, för att bokens huvudbudskap skall få genomslag i debatten. Och det är utan tvivel mycket viktigt.