Så fort ett terrordåd med islamistiska förtecken äger rum rycker vissa debattörer ut och försäkrar medborgarna om att det egentligen inte är någon fara. Det är så osannolikt att någon skulle drabbas av detta att man undrar om det huvud taget har hänt.

Men om nazister med berått mod hade slagit ihjäl tio stockholmare på Drottninggatan, hade det då varit populärt att skriva #varinterädda eller att banalisera det inträffade med att risken att bli ihjälslagen av nazister är så gott som obefintlig?

Lasermannen John Ausonius genererar nittiotusen träffar på google. Men lugn, han dödade ”bara” en enda person. Kaffe, för att inte tala om alkohol, är farligare än lasermannen. Känns det som en adekvat analys på ledarplats?

Liberalen Johan Norberg trodde troligen att han fick till det när han nyligen kom på att badkar var farligare än terrorister. Exakt vad han menade kan han nog förklara bäst själv, så jag använder hans egna ord:

”Det är just därför vi måste tala om badkar. Terrorn kan inte förstöra våra öppna, demokratiska samhällen, det är bara vi själva som kan göra det, med våra reaktioner.”

Jag kan inte tolka det på annat sätt än att hotet från terror är banalt jämfört med badkar och vår egen reaktion på terrorn. Alltså hakuna matata, inga bekymmer. Var inte rädd för bomber, var rädd för din egen reaktion på bomberna, din reaktion kan nämligen bidra till att förstöra det öppna demokratiska samhället.

Det är förstås ett magstarkt krav att ställa på anhöriga till terrorns offer.

Dessutom har Norberg alldeles fel. Det är ingen tillfällighet att exempelvis israeler och britter kräver säkerhet av sina myndigheter och politiker, det är statens primära uppgift att skydda sina medborgare. Norberg kan väl inte mena att detta skulle vara irrationellt? Ni kan föreställa er hur många israeler som skulle dö varje månad om deras myndigheter inte vidtog långtgående säkerhetsåtgärder och vilka följderna skulle bli för Israels arabisk-israeliska befolkning.

Europa är inte lika utsatt som Israel, men studera den demografiska utvecklingen och begrunda att extrema islamistiska organisationer anser sig vara i krig med Europa och att civila, inklusive barn och ungdomar, är legitima mål. Fundera också på hur det har gått för vissa länder i Mellanöstern, där terrorism och etnisk splittring, men avsaknad av säkerhet, har lett till flera inbördeskrig.

Nu är jag benägen att anse att Sverige för närvarande inte borde vara islamisternas primära mål, men anledningen är inte så uppmuntrande. Muslimer bosatta i Sverige är nämligen en alldeles utmärkt rekryteringsbas för nya jihadister, vilket är väl belagt. Dessutom kan man i Sverige försörja sig på bidrag och bedrägerier eller till och med någon ”oskyldig” islamistisk statsstödd verksamhet, medan man ägnar sin energi åt att sprida religiös extremism.

Alla förstår att ett större, organiserat terrordåd på svensk mark skulle minska svenskarnas benägenhet att försörja militanta islamister. Man biter alltså inte den födande handen, men vad händer den dag arbetslinjen drivs igenom lite mer konsekvent? Fråga Säpo, som i fredags noterade att antalet våldsbejakande islamistiska extremister har ökat explosionsartat. År 2010 bedömde Säkerhetspolisen att antalet låg omkring 200, idag tusentals…

Ur strikt politisk synvinkel borde vänsterliberala multikultiförespråkare vara mest rädda för ett större terrordåd i Sverige. Ponera att en koordinerad attack à la Paris november 2015 skulle skörda ett hundratal offer under nästa julrusch i Göteborg. Förutom själva tragedin i sig skulle de som banaliserat islamiseringen framstå i allt annat än positiv dager, inklusive liberaler som jämför terror med badkar.

Sverige går mot etnisk-religiös splittring vilket är ett stort problem i många avseenden. Skulle dessutom några organiserade terrordåd med religiösa eller politiska förtecken äga rum i tät följd så är katastrofen ett faktum för alla rosenskimrande drömmar om kärlek och enighet. Sålunda borde det finnas ett mycket brett samförstånd kring att ta terrorhotet på största allvar.