Här finns en träffsäker reflektion över den svenska debatten de senaste åren som blottlägger den så kallade värdegrunden som ihålig och mångkulturens snabba resa från välfärdens räddning till välfärdens hot. Något som dock svensk väljaropinion började inse för länge sedan.
På tre år har Ann Heberlein – författare, krönikör och teologie doktor i etik – gått från medlem i Feministiskt initiativ till uttalad kritiker av mångkultur. Det är en fascinerande ideologisk vändning som även innebär att kultureliten har fått en femtekolonnare på halsen.
Hennes nyligen utgivna bok Den banala godheten är ett inlägg i debatten om migration och integration som inte kan förbigås. Jag hade förväntat mig ett resonerande tonläge, typ å-ena-sidan-å-andra-sidan, men istället är det en konsekvent kritik av den statsbärande multikulturalismen och öppna-gränser-politiken, så gott som utan politiskt korrekta brasklappar.
Uttrycket ”banal godhet” anspelar på ”banal ondska”, vilket enligt författaren Hannah Arendt innebär att onda handlingar inte behöver ha onda motiv. Sammanfattningsvis definierar Heberlein den banala godheten som en önskan att vara god och göra gott utan att reflektera över konsekvenserna.
Det är en träffsäker reflektion över den svenska debatten de senaste åren, men jag saknar ett visst perspektiv på detta. De som utger sig för att vara goda riskerar som regel inget för egen del. Man köper kanske lite hygienartiklar till nyanlända migranter eller gör några timmar som volontär (och ibland inte ens det) och återgår sedan till villa och vardag. Det är just banalt och hade passat väl in i kontexten.
Heberlein dissekerar dock begreppet godhet och gör några mycket välkomna iakttagelser, såsom offentliga personers behov av att framställa sig som goda, den så kallade värdegrundens ihålighet och mångkulturens snabba resa från välfärdens räddning till välfärdens hot. Allmänhetens skeptiska hållning till ”mångfald” behöver vidare inte bottna i okunskap, utan kan tvärtom bero på att man fått mångfalden inpå sig. Och inte minst; ”man bygger inte samhällen med hjälp av känslor som hör hemma i den privata sfären och i mellanmänskliga relationer”.
Detta är förstås bra och klokt, men låt mig påpeka att mannen på gatan i många fall kom fram till ungefär samma sak för länge sedan. Heberlein drar alltså inte sina slutsatser tack vare att hon är doktor i etik vid Lunds universitet och välmeriterad författare och kulturskribent, hon resonerar som hon gör trots att hon är doktor i etik vid Lunds universitet och välmeriterad författare och kulturskribent. Sverige är nämligen landet där vanligt folk ofta ligger flera steg före den akademiska eliten.
Så var står Heberlein idag i brännande i frågor som berör migration och integration? Jag ber att få citera några passager ur boken.
”Sverige måste inse sina begränsningar och lära sig leva i enlighet med dem. Sverige måste också, i första hand ta ansvar för sina egna medborgare.”
”I det läge vi befinner oss bör vi vara mycket återhållsamma med att bevilja uppehållstillstånd till människor som inte uppfyller villkoren för att definieras som flyktingar.”
”Att … ge papperslösa och människor som fått avslag på sin ansökan om asyl ekonomiskt stöd, rätt till vård och skola är kontraproduktivt.”
”Jag menar att vi bör skärpa kraven för medborgarskap.”
”Vi kan inte hysa fiender [med anspelning på IS] mitt ibland oss, …”
”Jag menar att vi måste skapa incitament för att göra svenskt medborgarskap attraktivt, …”
I samband med boksläppet kungjorde Heberlein sina politiska ambitioner inom Moderaterna. Vackert så och lycka till. Men alltså, det finns ju ett annat parti i riksdagen som sedan länge driver ståndpunkterna ovan. Partiet är den rosa elefanten i boken och omnämns bara sporadiskt. Tillvaron är kanske jobbig nog som den är, vad vet jag? Men om man ändå ska göra uppror mot den banala godheten i ett partipolitiskt sammanhang, varför inte göra det ordentligt?