Det mest intressanta att bevaka under söndagskvällens direktsända TV-debatt mellan landets partiledare är om de borgerliga fortsätter göra allt för att slippa ta ansvar för landet.
Sedan valet 2014 har de borgerliga varit handlingsförlamade och gjort allt för att slippa vinna regeringsmakten. Priset i opinionen har Moderaterna, som allianssamarbetets ledare, fått betala.
Därför ligger det också på Moderaterna att antingen återskapa trovärdighet i att de borgerliga verkligen vill regera istället för att springa och gömma sig i opposition, eller lösgöra sig och på egen hand skapa trovärdighet för att Moderaterna kan leda en minoritetsregering bättre än Löfven.
Sverigedemokraterna har givit allianspartierna åtminstone åtta tillfällen sedan valet 2014 att ta makten ifrån de rödgröna. Vid varje omröstning om statsbudget, höst och vår, har de kunnat lägga fram gemensam budget som med stöd av SD skulle fällt regeringen. Så har inte skett.
I senaste Axess är Moderaternas ekonomiske talesperson Ulf Kristersson självkritisk.
”Man sitter i opposition för att man inte kan regera, inte för att man avstår från att försöka.”
Men det är just vad allianspartierna gjort: man har avstått från att försöka regera landet även om den sittande regeringen är den svagaste vi haft sedan demokratins genombrott på 1920-talet. Eller inte bara ”avstått”, man har smitit ut bakvägen för att slippa få makten.
Självklart uppfattas inte ett sådant beteende som tecken på ledarskap, utan på motsatsen: feghet, inkompetens och ansvarslöshet gentemot folket och landet.
Ulf Kristersson intar en tuffare och uppfordrande position.
”Alliansen kan inte avstå från att lägga gemensamma förslag för att det riskerar att vinna.”
Återstår att se om Anna Kinberg Batra i kvällens partiledardebatt i SVT ger svenska folket besked om att det blir gemensam budget för allianspartierna i höstens riksdag. Eller om Moderaterna går till val utan alliansen och siktar på enpartiregering.
För Kristersson har rätt när han om nuvarande regering skriver:
I princip alla andra regeringar hade varit bättre. Minoritetsregeringar ska bara tolereras om majoriteten också kan tolerera deras politik.
I klartext betyder det en enpartiregering med S så som riksdagens största parti, eller enpartiregering med M som kan samla störst stöd i en riksdagsomröstning. De ickesocialistiska partierna har i nuvarande riksdag 190 mandat, medan de rödgröna bara har 159. Det är horribelt att detta opinionsläge inte avspeglas i riksdagens politik.
Och att i partiledardebatter fortsätta försöka dölja situationen är dömt att misslyckas. Väljarna har rätt att veta varför man ska rösta på partier om de vägrar ta makten när man kan.