Vi borde bättre uppmärksamma diasporasvenskarna

Viborgs öden är också tätt sammanfogade med Sveriges historia ända sedan medeltiden. Här slogs över åtta tusen svenskar under finska vinterkriget, i vad Crispinson kallar ”världens största frivilliginsats genom tiderna”.

John Crispinsson avled hastigt den 3:e april. De flesta minns nog honom som TV-programledare, men han gjorde också en insats på ett helt annat område. Ja, med sitt folkbildningsarbete över svenskar i öst kan han sägas ha gjort en verkligt nationalistisk gärning.

John Crispinsson plötsliga bortgång den 3:e april i år överraskade många. Jag själv hade hört honom föreläsa några månader före dennes bortgång, och märkte inget svaghetstecken. Han föreläste då engagerat om svenskarnas öden och äventyr i öst.

De flesta minns honom nog som den typ akademisk TV-man som fanns i televisionens barndom, men som nu blivit allt mindre vanlig. Han uppträdde ofta i program som rörde hovet och officiella fester.

Engagemanget för svenskar i öst var dock en klar linje, som förbisetts något i minnesrunorna. Han skrev en hel bok om ämnet, Den glömda historien: om svenska öden och äventyr i öster under tusen år (Norstedts 2011).

Den tar sin utgångspunkt i att det bara för en generation sedan fanns tiotusentals svenskar som var beredda att dö för Viborg, en stad i Karelen, och att man för inte längesedan uppfattade östsvenskarna som en självklar del av den svenska historien, medan den förhållandevis stora svenska befolkning som har levt och nu lever där inte får många rader i svensk press, och av vissa knappt känns till.

Pedagogen Crispinsson hänger upp berättelsen om östsvenskarna på en rad städer: Dorpat, Reval, Riga, Nyen, Hapsal och Åbo.

Åbo i hjärtat av Finland illustrerar den finlandssvenska diasporan, som har tidigare spår, men framförallt kom att etablera sig under 1100-talet, och som länge skulle styra Finland. Och ett centrum var Åbo verkligen, under 1600-talet uppfattade det som rikets näst viktigaste stad. Politiskt, religiöst och inte minst intellektuellt, sedan universitet grundats, var det av stor betydelse. Nu finns där bara en mindre, och tämligen hunsad minoritet av svenskar, men tvåspråkiga skyltar och många historiska byggnader minner om att det är en svensk stad.

Det karelska Viborg har som en sista utpost mot Ryssland en särskild romantik. Här slogs över åtta tusen svenskar under finska vinterkriget, i vad Crispinson kallar ”världens största frivilliginsats genom tiderna” (det må vara osagt, om det är en överdrift). Det kan stämma till eftertanke, att så många då uppfattade en självklart solidaritet med Finland. Men då var det förvisso inte mer än 130 år sedan Finland avskiljts från Sverige och det hade fästs stor vikt vid i skolundervisningen. Viborgs öden är också tätt sammanfogade med Sveriges historia ända sedan medeltiden. Viborg befästes redan mot slutet av 1200, och skulle få stor betydelse i konflikterna med Ryssland.

Att S:t Petersburg en gång hette Nyen, och byggdes upp av svenskar under 1600-talet för att befästa det nyvunna Ingermanland, eller att en liten men betydande svensk befolkningsspillra länge skulle dröja sig kvar där, får sägas vara en glömd historia.

Detta, liksom om svenskarna i Riga, Tallin, Dorpat, Narva och Hapsal berättar Crispinsson. Fram tornar en glömd historia, en insikt om svenskheten är något mycket större än man kanske tänker på. Jag tvekar alltså inte att kalla Crispinssons insats för en nationalistisk sådan.

Denna aspekt, att värna det större Sverige, det land som bebos av svenskar, också utanför Sveriges nuvarande riksgränser, har alltid varit en viktig del av svensk nationalism. Jag har själv ägnat en del tid åt att studera den konservativa studentföreningen Heimdals historia, och den nationella väckelse som kanaliserades i den under 10-talet kan inte förstås utan Finlandsfrågan.

Den svenska frivilligbrigaden leddes också av en heimdalit, Olof Palme d.ä., den senare, mer socialistiskt orienterade, statsministerns farbror. Samma sak gällde all betydande idékonservatism och -nationalism från denna tid, också till exempel tidskriften Svensk Lösens intellektuella nationalkonservatism som tidigare presenterats i Samtiden.

Detta kan vara värt att ha i minnet för nationalister och konservativa i dag. Svenskar blir alltmer hunsade i Finland. Man glömmer bort att den finländska historien inte kan begripas utan den svenska. Det uppfattas allt mindre viktigt att lära sig svenska.

Svenska nationalister måste reagera mot detta. Svenskheten måste inte bevaras bara i Sverige, utan också i Finland.

*

Se mer: Den glömda historien hos Adlibris.