Många partier är i desperat behov av medieuppmärksamhet, men man borde inte utnyttja statsbudgeten för utspelsfyrverkerier. Verkligheten är för viktig för det.
Under två veckor har regeringen och sedan oppositionspartierna, ett efter ett, lagt fram vårbudgetar. Alltså justeringar av innevarande års budget och riktlinjer inför nästa års budget.
Men ofta tycks vårbudgeten mer vara en chans för partier att profilera sig.
Miljöpartiet är i desperat behov av att visa att man är på offensiven i klimatfrågan. Man har tvingat fram den största ökningsposten i regeringens vårbudget: 700 miljoner extra till ”klimatutveckling”, vilket är en ökning med 71 procent. Men frågan är vad man kan göra med 700 miljoner – på sju månader. 31 december fryses årets statsbudget. De pengar som inte används går tillbaka till statskassan.
Risken är ju stor att man snabbt beslutar om projekt som inte är särskilt genomtänkta och som framför allt inte jämförs med alternativa åtgärder som kan vara betydligt mer effektiva, men inte blir klarlagda förrän i januari nästa år. Då är risken stor att regeringen hellre bränner miljonerna på sämre projekt i år, så att man kan säga sig vara på offensiven.
Förbrukningen av pengar i sig blir då viktigare än att man uppnår några resultat. Det är ett känt fenomen för planekonomier. De är oerhört ineffektiva.
Socialdemokraternas största extra påslag i vårbudgeten är mer pengar för migrationsbyråkratin. Rättsliga biträden/tolkar i domstolar får ett utökat anslag med 840 nya miljoner kronor bara för i år (se här). I detta fall handlar det förmodligen inte om en viljeyttring, att S mest av allt önskar att Sverige ska lägga mer pengar på domstolsprocesser, men det är en oavvislig konsekvens av de öppna gränserna. Regeringen måste förhålla sig till verkligheten.
Oppositionspartierna kan däremot profilerar sina vårbudgetar på det man vill lyfta fram just nu. Centerpartiet vill satsa miljarder mer på polisen. Kristdemokraterna föreslår höjning av momsen för att kunna sänka skatten för pensionärerna. Liberalerna satsar en miljard mer på skolan.
Sverigedemokraterna använder vårbudgeten för att profilera sig på sjukvården. Men istället för påsar med pengar, som tar slut vid årsskiftet, talar partiets företrädare om vilka åtgärder som borde vidtas för att stoppa sjuksköterskeflykten. Vårdpersonal borde få bättre villkor, exempelvis genom rätt till heltid. Utöver att ge personal bättre villkor, är det snabbaste och enklaste sättet att få ”fler händer” i vården. Personalen finns ju redan, och genom att gå upp i arbetstid blir personaltätheten större omedelbart.
Det är också åtgärder som inte kan dras in vid kommande årsskifte, utan tvingar fram bestående satsningar på sjukvården över tid. Därför kunde SD tala om en satsning som motsvarar 32 miljarder kronor över fyra år.
Här kan vi alltså lägga märke till en skillnad i hur partier kan hantera budgetpolitiken. Man kan göra färgstarka mediala utspel som inte får någon långvarig effekt, eller så kan man göra budgetjusteringar som är långsiktiga och med effektiva insatser förbättrar verksamheten.
Många partier är i desperat behov av medieuppmärksamhet, men man borde inte utnyttja statsbudgeten för utspelsfyrverkerier. Verkligheten är för viktig för det. Partierna borde se till systemförstärkningar, inte göra budgeten arena för kortsiktiga jippon.
Man talar ibland om ”kvartalskapitalism”, att börsnoterade bolag bara ser till sin nästa ekonomiska kvartalsrapport som påverkar aktiekurserna. Och att detta leder till skadlig kortsiktighet och sämre utveckling för bolagen. Kanske borde riksdagens höst- och vårbudgetar granskas med samma kritiska ögon: hur mycket är ”fluff” och vad är substantiella förslag som faktiskt har betydelse?
Riksdagens ekonomiska politik borde befrias från mediala jippon, så att kraften och energin kan läggas på förslag som faktiskt kan ge resultat för medborgarna.