Sverige är en av världens äldsta monarkier. Men kungens roll har marginaliserats mer än vad som är önskvärt. Ett statsöverhuvud bör representera och tydliggöra rättsstatens och den oväldiga statsförvaltningens roll. Idéhistorikern Lars F Eklund föreslår tio åtgärder för att stärka Sveriges grundlag.
När man i socialkonservativa kretsar diskuterar principiella politiska frågor brukar det inte dröja länge innan någon lyfter fram att den svenska monarkins roll borde stärkas. Lika vanligt som detta önskemål är, lika ovanligt är det att det beledsagas av nåra konkreta förslag om hur detta skall göras.
Nu, när vi just firat vårt nationalhelgon St Erik Konung och firandet av vår nationaldag närmar sig, kan det kanske vara rätt tid att lägga fram några förslag i ämnet.
Vid utarbetandet av de följande förslagen har tre faktorer varit vägledande.
Den första är respekten för Torekovskompromissens huvudprincip, att kungen normalt inte skall ha någon aktiv roll i det dagliga regeringsarbetet. Torekovskompromissen kan naturligtvis inte ses som huggen i sten för all framtid, särskilt inte som tre av riksdagens partier – SD, KD och MP – inte fanns i riksdagen då den ingicks. Men uppslutningen kring den är stor och det i stort sett på goda grunder.
Den andra faktorn är att det svenska statsöverhuvudet rimligen bör ha i stort sett de uppgifter som i folkrättslig praxis normalt tillkommer statsöverhuvuden.
Den tredje faktorn är att förslagens rimlighet skall vara uppenbar även för en principiell republikan, givet insikten att Sverige nu är en konstitutionell monarki och kommer att så vara för överskådlig tid framåt.
Det första förslaget är att det i Regeringsformens (RF) inledning uttryckligen konstateras att Sverige är ett konungarike. Det andra förslaget är att begreppet statschef utmönstras och ersätts med statsöverhuvud. Detta ansluter till internationellt språkbruk och undanröjer den nu vanliga sammanblandningen av begreppen statschef respektive regeringschef. Det har alltid varit olyckligt att införde begreppet statschef i Regeringsformen just när kungen slutade att vara just chef, i det ordets vanliga mening.
Det tredje förslaget är att RF tydligt pekar ut monarken som rikets främste representant. Det är märkligt att en grundlag med ambition att rätt beskriva rikets ledning inte ens nämner det som dagligdags är monarkens huvuduppgift, nämligen att vara Sveriges ambassadör numero uno. Kungen är också försvarsmaktens främste representant, och som sådan bör han i kraft av sitt ämbete inneha den högsta graden i alla vapenslag.
Dagens ordning, enligt vilken regeringen kan – kan ! – tilldela kungen försvarets högsta grad ter sig mer än lovligt märklig och avviker markant från vad som är internationellt brukligt.
Det fjärde förslaget är att det vid sidan av nuvarande och prestigefulla utrikesnämnd, som leds av kungen, inrättas en motsvarande inrikesnämnd. Palmemordet, stormen Gudrun, terrordåd och skogsbränder: Tyvärr saknas det inte tillfällen då en sådan nämnd skulle vara viktig för kontakterna och informationsutbytet mellan statsöverhuvud, regering och opposition.
Det rimliga är att kungen, som ordförande, är sammankallande på förslag av statsministern eller talmannen. Att en sådan här nämnd inte redan finns kan antagligen bara förklaras av ett massivt ointresse för att se monarkin som en resurs för en välfungerande statsledning.
Det femte förslaget är att beslut om nåd i egentlig mening – alltså inte strafftidsförkortningar – bör fattas i monarkens namn. Nåd är inte politik och bör därför inte beslutas om av regeringen. Nåd är heller inte juridik, och bör därför inte beslutas om av domstol. Nåd ges ex gratia av humanitära skäl. Det är rimligt att statsöverhuvudet i Sverige precis som i snart sagt alla andra länder är involverat i dessa beslut, till exempel som ordförande i en nämnd eller ett råd med dessa beslut som uppgift. I rådet bör finnas välmeriterade medborgare med hög legitimitet, såsom före detta talmän och liknande, som speglar olika aspekter av det svenska samhällslivet.
Det sjätte förslaget är att kungen såsom statsöverhuvud, när den demokratiska och politiska beslutsprocessen är klar, å rikets vägnar skall underteckna alla viktigare avtal med främmande makt.
Detta markerar symboliskt att det är riket och inte bara en tillfällig politisk majoritet som ingår avtalet och det är internationellt sett ett självklart förfarande att statsöverhuvudet signerar. När man läser internationella avtal och där bland namn såsom Elisabeth, Juan Carlos och så vidare inte finner Carl Gustaf utan Ingvar Carlsson så ger det, försiktigt uttryckt, ett märkligt intryck. Som om Sverige inför världen uttryckte misstro mot den egna statsformen.
Det sjunde förslaget är att kungen, när regeringskansliets beredning är klar, formellt utnämner vissa höga ämbetsmän.
Det åttonde förslaget är att kungen, när lagstiftningsprocessen är avslutad, formellt promulgerar –alltså kungör – nya lagar för att markera deras ikraftträdande.
De två sistnämnda förslag har samma poäng, nämligen att markera den tidpunkt när den demokratiska och politiska processen, enligt dess principer, är avslutad och rättsstatens och den oväldiga statsförvaltningens principer träder in.
Ämbetsmän och domare skall ju inte ägna sig åt partipolitik i sin ämbetsutövning. Kungliga utnämningstillfällen och en framtida talmans promenader till slottet med lagar för promulgering blir distinkta offentliga händelser som bidrar till statsledningens transparens och ger medborgarna goda möjligheter att hålla sig orienterade om nya befattningshavare och lagar.
De två avslutande förslagen i denna tiopunktslista rör förhållanden vid krig eller liknande tillstånd. Det kan konstateras att i RF kap 15 beskrivs förfarandet ifall endera regeringen eller riksdagen/krigsdelegationen till följd av krigshandling inte kan fullgöra sina uppgifter. I korthet tar den ene då över denna andres uppgifter. Däremot finns märkligt nog inget förfarande angett för den händelse både regering och riksdag försätts ur funktion.
Detta är inte godtagbart i en tid då sådant ”ingen trodde skulle kunna hända” händer med påtaglig regelbundenhet. Det behövs, som nionde förslag, en regel i RF som, i den händelse både regering och riksdag försätts ur funktion genom terrorhandling, krigshandling eller liknande, ger kungen ett mandat att tillsätta en expeditionsministär med den primära uppgiften att skyndsamt utlysa och genomföra nyval.
Eventuell risk för personlig kungamakt kan hanteras genom att noggrannt ange ur vilken personkrets ny statsminister får hämtas, till exempel f d talmän, statsministrar eller landshövdingar.
Till sist: Vi vet alla vilken roll kung Haakon hade för Norges kamp under andra världskriget. Enligt vår RF skulle en sådan roll inte alltid vara möjlig. RF anger nämligen att om kungen och regeringen är på olika plats, så skall kungen anses förhindrad att utföra sina uppgifter som statschef. Det innebär att om regeringen hamnar i en ockupants händer medan kungen är på fri mark, så är kungen skyldig att ansluta till regeringen.
Det vill säga överlämna sig i ockupanternas händer!
Denna snudd på landsförrädiska ordning måste ändras, så att kungen på fri mark kan fortsätta att vara en symbol för rikets kamp mot ockupanterna. Vem kan vilja något annat?
Det förra tronskiftet sammanföll i tid med omfattande grundlagsförändringar. Det var inte i alla avseenden helt lyckat. Nu finns tid att påbörja ett förändringsarbete så att de nya ordningarna kan vara på plats och väl inarbetade i god före nästa tronskifte. Det är bara att börja.
Lars F Eklund