Svensk tillit och kulturkrockar

Vi med rötter här uppe i kalla Norden har världens högsta mellanmänskliga tillit. Det visar forskningen. Men det gör samtidigt att Sverige är högst olämpligt som mångkulturellt experiment.

En läsare hörde av sig och var bestört över en händelse som han nyss upplevt. Under en kurs i anslutning till en kyrka i Stockholm serverades lunch. När en äldre svensk kvinna hämtade något från serveringsbordet, passade någon i en grupp migranter på att ta hennes plats vid bordet. Förvånad sa hon när hon kom tillbaka med kaffekoppen, ”Men här satt ju jag…”

Migranten svarade inte med att be om ursäkt och resa sig, som den svenska normen dikterar, utan började skratta tillsammans med sina kamrater som också satt vid bordet. De låtsades sedan som om hon inte fanns. Där stod hon som ett fån, utskrattad.

Jag är övertygad om att alla med svenska rötter skulle bli upprörda om det som hände denna kvinna hände dem själva. Det är en enorm kränkning att den plats man tagit vid ett bord inte respekteras av andra. (Fundera på hur du själv skulle agera…)

Denna enskilda, vardagliga händelse illustrerar tydligt att svenska normer inte är påhitt och att det blir en kraftfull kulturkrock när de som inte förstår hur man uppför sig i Sverige negligerar de seder som gäller här.

Jag har alltid känt stolthet över vår svenska kultur när forskare, som peruanske nationalekonomen Herman de Soto, visar att Sverige och Norden har världens högsta tillit till människor i det omgivande samhället, även till dem man inte känner personligen. Denna ”inbyggda” trygghet är ett tecken på en högt utvecklad civilisation. Allt fungerar så mycket smidigare, både socialt och ekonomiskt, om människor kan lita på alla man stöter på i samhället.

Men detta starka sociala kapital är också så raffinerat att det är exkluderande, något som politiska makthavare blundat för.

Nationalekonomen Tino Sanandajis bok Massutmaningen har diskuterats av många i vår, men inte särskilt mycket att han faktiskt lyfter olika aspekter kring starkt socialt kapital. Hans slutsats blir att Sverige och Norden är illa valt ”som testområde för det mångkulturella experimentet”.

Han inleder bokens 20:e kapitlet med ett citat av 1900-talets mest folkkära författare, Vilhelm Moberg:

Men vi är få, vi är de ensamma stugornas folk,
och även om vi numera delvis bor i städer,
så är vi dock någon gång komna från bönder, torpares, backstugesittares stugor.
I ensamhet i stora ödsliga skogar har en svensk folksjäl danats
genom tusendena år.

Så länge vi var fattiga var det få som kom till vår plats på jorden. Sverige var en monokultur där alla visste vad som gällde. Detta var en grundförutsättning för att tilliten kunde bli den starkaste i världen.

Men sedan ändrades politiken och fick ett multikulturalistiskt ideal. Det har gått så långt att många makthavare förnekar att det finns svensk kultur och svenska värderingar.

Denna multikulturalism fick inte utmanas. Den blev religion – i det offentliga. Sanandaji pekar dock på att integrationen i Sverige fungerar sämre än i de flesta delar av världen. Han lyfter förklaringar som sällan diskuteras.

Sverige rankas ofta högst i världen när det gäller invånarnas självrapporterade tolerans mot grannar från en annan etnisk bakgrund i internationella attitydmätningar. Men samtidigt visar undersökningar att Sverige upplevs som ett av de länder där de från utlandet upplever att det är svårast att hitta nya vänner. Förklaringen är att man inte förstår hur svenska gemenskaper fungerar. Och därtill av politiker uppmanas hålla fast vid sin gamla kulturella identitet (för det finns ju ingen svensk).

Det skapar en paradox där det gärna talas om mångkultur, men som inte alls fungerar i praktiska vardagen.

Sveriges exceptionellt höga sociala kapital, i form av normer om skötsamhet och beteenderegler, gör landet välfungerande och tolerant. Det innebär samtidigt att inre medlemskap i gruppen på privat nivå kräver att man följer normerna.

Det officiella kravet på mångkultur innebär – när det gifts samman med den uråldriga svenska särdraget om strävan efter konformism – nya höga trösklar, skriver Sanandaji.

Ideologin om multikulturalism leder till att svenskar är obekväma med att kräva samma konformitet till beteenderegler från invandrare som krävs av övriga gruppen. Det finns en hög kostnad för svenskar att försöka verkställa reglerna när det gäller invandrare. Det är lättare att i tysthet isolera sig privat från de invandrare som inte efterlever de ofta omedvetna beteenderegler som svenskar är uppfostrade med sedan barnsben.

Multikulturalismen innebär att svenskar inte får kräva av invandrare att de ska anpassa sig. Det skapar naturligtvis enorma barriärer i mötet.

Jag tänker inte ändra mig. Jag är svensk och bor i Sverige. Här ska svenska värderingar gälla före alla andra. Inte därför att de är bättre, utan därför att de är våra. Vi svenskar har, faktiskt, samma rätt att värna vår kultur som andra. När politiska partier kräver att vi istället ska bli mångkulturella, slår en allt större del av befolkningen bakut.

Detta är inte rasism. Detta är inte främlingsfientlighet. Det är ett existentiellt behov av att få vara den man är. Svensk.

Sanandaji påpekar att den självvalda isolering som svenskar använder som strategi för att komma runt den officiella politikens krav på multikulturalism, av invandrare ofta upplevs som rasism. Den underblåses också dagligen i massmedier, av myndigheter, av politiker och intresseorganisationer som konstant utmålar oviljan att överge den svenska identiteten som rasism.

På det sättet underblåser mångkulturens pådrivare allt hårdare kulturella motsättningar. Alltså motsatsen till det man vill uppnå.

Det enda som kan fungera är att den nykomne från första stund är medveten om att de måste assimileras, i den mening man använt i traditionella invandrarländer som USA. Där värnar många sitt ursprung i andra delar av världen, men det ursprunget kommer alltid i andra hand. I första hand är man amerikaner.

Integrationen hade säkert fungerat bättre i Sverige om invandrare var medvetna om att man måste uppföra sig som man gör i detta land. Och att svenskar vetat att man inte måste särbehandla invandrare som tillhörande andra kulturer. Då hade kulturkrockarna blivit färre, och de hade kunnat överbryggas.

Men nu har multikulturalismen förstört förutsättningarna och det svenska accepteras inte som överordnad kulturell regim, utan betraktas som rasism. Dessutom är volymerna som anländer till Sverige så enorma att det blir svårt för någon nyanländ att finna det svenska även om man söker. Olika grupper segregeras och svenska staten (med nuvarande politiska ledning) är inte villig att upprätthålla en lag och en ordning i landet. Istället uppstår no-go-zoner med egna lagar och regler, där det svenska är det utländska.

Det är kanske redan för sent att vända utvecklingen. Men om apsekter som de här diskuterade kunde lyftas högst på dagordningen kan man minska skadeverkningarna.