Sura kommentarer visar betydelsen av M-värvning

Att värva erfaren politiker ur annat parti innebär alltid en prestigeseger. Och särskilt för Sverigedemokraterna betyder anslutning från etablerat håll extra mycket, i takt med allt starkare stöd i väljaropinionen.

När den inom Moderaterna erfarne riksdagsmannen Patrick Reslow igår bytte till Sverigedemokraterna blev mediernas kommentarer sura samtidigt som man försökte bagatellisera händelsen.

Längst går Expressens ledarsida som talar om ”pyrrhusseger”, alltså att Sverigedemokraterna egentligen förlorar mer än man vinner. Detta eftersom Reslow har mer politisk erfarenhet än från yrkesliv utanför politiken.

Här skulle jag vilja ställa den journalistiska frågan: ”Hur tänkte ni nu?”

Eftersom Sverigedemokraterna är ett uppstickarparti som relativt nyligen kom in i riksdagen har de allra flesta ledamöter yrkeserfarenhet hämtad utanför politiken. Det har varit en angreppspunkt mot SD, att partiet har svagare politisk erfarenhet än de hundraåriga riksdagspartierna. Nu ser nog inte folket det som en nackdel, men ett klokt parti vill ha så breda erfarenheter som möjligt representerade i riksdagsgruppen. Reslows erfarenhet är underrepresenterad i SD och därför ett tillskott.

I radion hävdades att Reslow inte är någon känd ledamot och därför ingen stor vinst. Men när man vinner över någon från annat parti, är det ju en tyngre seger desto mer förankrad denne varit i sitt gamla parti. En i flera årtiondens aktiv moderat som dessutom haft viktiga poster, är självfallet en tung värvning. Kändisskap i medierna är inte så viktigt i partipolitiken som medierna tror.

Sedan är det detta med att han blivit vald på Moderat mandat, och därför ”moraliskt” borde lämna tillbaka det. Argumentet väger lätt, eftersom bara förlorande parti hävdar detta. När Moderaterna värvat politiker från andra partier, om än på kommunal nivå, har man inte haft några problem med att de sitter kvar. Enligt lag tillhör mandatet den valdes, oavsett vilket parti denne sedan väljer att tillhöra. De som hävdar att partibytare är omoraliska, borde lägga förslag till ändrad lagstiftning, och så länge de inte gör det hycklar man.

Största vinsten med en riksdagsmans övergång till Sverigedemokraterna är att smutskastningen av partiet som inte rumsrent tappar än mer trovärdighet. Erfarna ledamöter från andra partier skulle ju inte gå över till SD om det inte var seriöst och hade en helgjuten politisk agenda.

Jag tror det är insikt om detta som retar etablissemanget. Det blir allt svårare att stämpla ut Sverigedemokraterna och upprätthålla en bild av partiet som något folket släpat in mot bättre vetande.