På första maj väcks traditionella budskap från arbetarrörelsen till liv. Men de har ingen bäring på aktuell politik, där man hellre lyfter identitetspolitik, ”rasifiering” och radikalfeminism än försvarar det arbetande folkets villkor.
I den meningen går svensk Socialdemokrati i samma fotspår som övrig europeisk arbetarrörelse. Och se vart de har lett dem.
I Nederländerna gick arbetarpartiet från 24,7 procent till 5,7 procent i senaste parlamentsvalet i april. I Frankrike fick partikamraten till sittande president François Hollande, socialistpartiets Benoît Hamon, endast 6,4 procent i presidentvalets första valomgång häromveckan.
Svenska socialdemokratin har haft täta band med systerpartiet i Grekland. Där fick socialistpartiet Pasok 43,9 procent i valet 2009, men i senaste parlamentsvalet 2015 fick partiet 4,7 procent av rösterna.
I Storbritannien, som går till val 8 juni, leder det konservativa partiet över anrika socialdemokratiska Labour med 46 mot 25 procent i de två senaste opinionsmätningarna. Ingen tror att Labour kan vinna.
Storhetstiden för den röda arbetarrörelsen tycks gå mot sitt slut. De konkreta skälen till att man fallit så djupt på kort tid är olika i olika länder, men det finns underliggande förklaringar som är mer generella.
En första förklaring är att Socialdemokratin tappat markkontakten. Man nådde stora framgångar över hela Europa på 1900-talet eftersom man övergav marxistisk revolution till förmån för pragmatisk och nationell reformism.
I Sverige kunde Per Albin Hansson bygga folkhemmet, en konservativ politisk idé som giftes ihop med socialpolitisk reformism. Socialdemokratin övergav klasskampen för samförstånd, man övergav internationalismen för ett nationellt perspektiv.
Men på senare årtionden har partiet glömt vad som gjorde det framgångsrikt. Man har glömt vem partiet var till för. De hård slitande arbetarna. De som smutsade ner sina händer för att göra sin plikt, försörja sig och sina familjer. Istället gav man sig in i offerbranschen för olika minoritetsgrupper som skriker högt om sina rättigheter men aldrig erkänner sina skyldigheter mot Sverige och den gemensamma välfärdsmodell landet byggt upp under generationer.
Socialdemokratin har successivt förvandlats från det pragmatiska partiet som såg helheten, till ett aktivistiskt och konfrontatoriskt parti som underblåser motsättningar och slår sönder samhället.