Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/samtiden/public_html/wp-content/themes/15zine/library/core.php on line 3790

Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/samtiden/public_html/wp-content/themes/15zine/library/core.php on line 3791

En smygande acceptans av islamisk terror sprider sig. Vi ska lugnt acceptera att extremister dödar barn. Vi ska inte bli arga. Londons borgmästare säger att terrorattacker ”är en del av att leva i en storstad”.

Ett ständigt återkommande mantra dessa dagar är att visa kärlek mot dem som lemlästar och dödar våra medmänniskor i Sverige, England och övriga västvärlden. Efter måndagens terrordåd mot barn- och ungdomskonserten på Manchester Arena har budskapet nått en ny nivå i medierna.

Det är ett högtravande sätt att ge upp. Att underkasta sig våldet, brutaliteten och föraktet mot människovärdet. Är det verkligen rätt?

Nej. Denna defaitism står mig upp i halsen eftersom den kan vara början på den västerländska civilisationens upplösning. Om vår civilisation inte försvarar sig, kommer den att gå under. Då tar det kaos, den anarki och laglöshet som vi känner igen från Mellanöstern och Afrika också över i Europa.

Är det så illa? Min motfråga till dem som gör hjärtan med sina fingrar och naivt talar om kärlek är: var går gränsen? Hur många ska dö innan man istället för babbel om tolerans vidtar åtgärder för att stoppa våldet? Hur många? Tusen? Hundra tusen? En miljon? Dina egna anhöriga?

Ju längre den politiska makten är handlingsförlamad, desto svårare kommer det att bli att vända utvecklingen och få ett stopp på extremisternas framfart.

När Londons muslimske borgmästare Sadiq Khan säger att han tolererar att hans väljare mördas i bombdåd, lastbilsattacker och knivdåd har det gått långt. Det är, menar han, så det är att bo i en storstad.

Tack och lov finns de som reagerar mot denna relativism och tolerans av terror som en del av vardagen. Förre brittiske polischefen Richard Kemp skriver i Daily Express att man nu borde ta i med hårdhandskarna, Manchester bombing attack on the innocent MUST be the final straw in battle against terror. Skälet till att bomben mot tonårskonserten i Manchester kunde sprängas i måndags beror på att antalet extremister är så stort i Storbritannien att polisen inte kan spana på alla, även om de är kända som säkerhetsrisker.

Eftersom de är för många att övervaka måste antalet reduceras. Kemp föreslår att alla icke-brittiska medborgare som är involverade i extremism deporteras ut ur landet. Med involverade menar han också alla som förespråkar terrorism. De som har dubbelt medborgarskap måste förlora sitt brittiska och sedan deporteras.

De som lämnar Europa för att mörda och tortera i Islamska statens eller andra jihadistgruppers namn ska inte tillåtas återvända. De är mest farliga eftersom de praktiserat och är tränade i extremt våld. För brittiska medborgare involverade i våldsbejakande kretsar som inte kan deporteras eller åtalas måste internering övervägas.

Kemp medger att detta är drakoniska åtgärder och de kan inskränka de mänskliga rättigheterna för misstänkta supportrar av terrorism, men det är bättre än att lämna dem fria att understödja våld som berövar laglydiga brittiska kvinnor, män och barns livet. Hur många fler blodbad, där barns och ungdomars kroppar slits i stycken, krävs på våra gator innan vi börjar agera på allvar, frågar Richard Kemp.

Det är befogade frågor.

Och historien visar att samhällen som inte försvarar sina medborgare riskerar att spåra ur. Eller som Johan Hakelius skriver i Expressen: ”Visst är det obehagligt att behöva bli arg. Men det finns konflikter vi inte kan undvika. Och när mordlystna islamister spränger barn i bitar, har vi en sådan konflikt. Att inte acceptera sin egen och andras ilska då, är att undertrycka känslor som förr eller senare kräver utlopp.”

Ja, genomtänkt och systematisk handlingskraft är betydligt bättre än exploderande känsloutlopp. Men det finns också en annan fara med att låta ett pacifistiskt och gränslöst kärleksbudskap råda.

Vi har tidigare sett hur vänsterns pacifism paradoxalt nog resulterar i en dyrkan av brutal styrka. Det faktum att många fredsaktivister och pacifister under andra världskriget blev nazistiska medlöpare, var en fråga som analyserades av George Orwell: ”Det är när allt kommer omkring inte svårt att känna hur pacifism … i hemlighet bär på en beundran för rå styrka och framgångsrik brutalitet.” Hans slutsats var tydlig: ”pacifism är objektivt sett pro-fascistisk”. (Se mer tidigare ledare)

Att som politiskt budskap skapa hjärtan med händerna är alltså allt annat än att stödja en sund respekt för frihet och människovärde. Det är att stödja känslofloskler som bevisligen har resulterat i än värre våld.