Modernismens försök att göra allt till vetenskap var dömt att misslyckas då den ryckte undan mattan för sig själv. Och postmodernismens fall måste inte resultera i en fullständig relativism. Vi kan närma oss det sanna, det goda och det sköna även om vetenskapens metoder inte alltid räcker till.

Det är typiskt för svenskt intellektuellt liv, att ett av postmodernismens huvudverk nu kommer i svensk översättning. Man kan se det som ett bokslut över en förvirrad tid, och förhoppningsvis kan vi snart se en ny tid, där något mer handfast dominerar.

Kontinentens modeidéer kommer alltid med viss fördröjning till oss i norr. När vinden blåser som hårdast här, har den redan mojnat där nere. Ett sådant exempel är förvisso postmodernismen.

I moderlandet Frankrike hade den som störst inflytande på 80-talet, och har nu börjat tyna av. När bohemerna som vandrar på Seineflodens strand möter ordet postmodernism med en uppgiven suck, kanske det för en och annan Uppsalaprofessor som dricker en kaffe i vårsolen vid Fyrisån ännu känns fräscht och radikalt.

Förvisso fanns det de som redan på 80-talet hade ett gott öga till strömningen, Horace Engdahl och kretsen kring Kris kunde nämnas. Ändå är det först på senare år som det blivit ett etablerat och ur etablissemangets synpunkt okontroversiellt perspektiv.

Kanske bör det därför heller inte förvåna, att det är just nu som ett av postmodernismens huvudverk – Jean-François Lyotards snart 40-åriga skrift Det postmoderna tillståndet: rapport om kunskapen (Arche förlag 2016, orig. La condition postmoderne. Rapport sur le savoir, publ. 1979) – kommer ut.

Sven-Olov Wallenstein, som är professor vid Södertörns högskola och en av dem som varit postmodernismens ihärdigaste introduktörer i Sverige, har skrivit en inledning, där han sätter in boken i sitt historiska sammanhang.

Wallenstein påpekar att boken inte var någon naturligt steg i Lyotards utveckling och inte kunde förväntas bli den stora succé som den blev. Tidigare hade han skrivit några arbeten om fenomenologin, och denna nya bok hade modesta anspråk, ja, hade närmast karaktären av en tillfällighetsskrift. Den var ett beställningsarbete från Quebecs regerings universitetsråd, och hade till syfte att beskriva förändringen i de senaste decenniernas kunskapsproduktion.

Författaren själv ville senare knappast kännas vid sin skrift, men man kan förstå dess stora spridning. Här sammanfattas tidigt det postmoderna och vad det skulle kunna innebära. Nu när orden ”postmodern” och ”postmodernism” används i snart sagt varje tänkbart sammanhang är det knappast märkligt, att människor söker sig till denna skrift för att råda bot på begreppsförvirringen.

Här sammanfattas pregnant och någorlunda klart på ungefär hundra sidor, vad som egentligen kan sägas känneteckna den postmoderna tiden.

En utgångspunkt är att vetenskapen har hamnat i en legitimeringskris. Det är inte på samma sätt som tidigare självklart vad som legitimerar den. Tidigare hade den legitimerats av ”stora berättelser” om exempelvis mänsklighetens framsteg eller frigörelse. Problemet är att dessa berättelser i sig inte är vetenskapliga, och inte är möjliga att undersöka med vetenskapliga metoder. I den mån vetenskaper syftar till att undanröja sådana berättelser, som härrör från förvetenskapligt tänkande, undergräver den alltså sin egen position.

Självklart finns det något riktigt i denna kritik. Modernismens försök att göra allt till vetenskap var dömt att misslyckas, och att rycka undan mattan för sig själv. Positivismen, tron att vetenskapen förmår besvara alla frågor, var redan när den först formulerades behäftad med sådana inre motsägelser, att dess tilltagande dominans under den moderna tidsålder, var tvunget att bereda vägen för postmodernismen.

Men vad har Lyotard att bjuda i dess ställe? Vad skall ersätta tron på vetenskapen och framsteget? Svaret är ett mer kvalificerat sätt, att säga ”ingenting” på.

I stället för några övergripande metaberättelser, finns bara olika språkspel. Vetenskapen är ett språkspel som vilket helst annat. Ett språkspel definieras av att vissa regler gäller vad som får sägas och inte sägas, vissa ”drag” är möjliga, andra inte. Reglerna är dock stadda i ständig omförhandling, och en del av spelet är också att ständigt omförhandla reglerna för spelet.

Detta är inte tillfredsställande, då det enda sättet att förstå detta på, är att makten över spelet och spelets regler är det enda som avgör utfallet. Någon objektiv sanning finns inte här. Detta är, menar jag, ett problematiskt sätt, att möta modernismens kris. Den i och för sig riktiga insikten att man borde man sluta dyrka vetenskapen som en avgud, måste inte resultera i en fullständig relativism.

Vetenskapen är ett sätt, att förstå delar av den immanenta världen. Men redan antikens människor insåg, att denna värld berodde av en transcendent värld, som utgjorde dess fundament. Människan kan närma sig det sanna, det goda och det sköna, men här räcker inte vetenskapens metoder till. Insikten om vetenskapens otillräcklighet behöver dock inte resultera i en allmän skepticism, som förvisso också är ett gift som funnits sedan antikens dagar.

Därför kan jag inte anse, att de lösningar som framläggs i Lyotards bok kan anses särskilt tillfredsställande. Däremot kan man se den som ett dokument över en förvirrad tid; ingenstans finns vår tids postmoderna tillstånd bättre sammanfattat. Det är därför bra, att den kommer ut på svenska. Men jag hoppas att den innebär postmodernismens svanesång och inte dess renässans.