Tidpunkten då konservatismen förlorade sin plats i riksdagen, och därmed öppnade vägen för ett nytt konservativt parti, kan sägas vara 1983. Då fördes en intensiv debatt om Moderaternas nya partiprogram där liberalismen tog över.

Ideologiers konjunktur går upp och ned. Särskilt gäller det konservatismen, som trots ihärdiga dödförklaringar ändå har en tendens att med ojämna mellanrum segla upp till debatt. Ett sådant tillfälle var 1983, då en debatt om konservatismen fördes i Svenska Dagbladet.

Den direkta anledningen var att Moderata Samlingspartiet antagit ett nytt partiprogram, som tonade ned konservativa inslag, och till största delen var renodlat liberalt. Det låg i tiden – Gösta Bohman kunde ännu, trots att han drev partiet i liberal riktning, mobilisera några av konservatismens insikter och hade ännu en viss orientering i denna idétradition. Detta gällde knappast för hans efterträdare Ulf Adelsohn.

Debatten anfördes av historikern Rolf Torstendahl, som visste vad han talade om, då han skrivit en utmärkt avhandling om idéutvecklingen inom Högern och Bondepartiet 1918-1934. Torstendahl menade att högern blivit historielös. För att något avhjälpa detta, rekapitulerar han några grundfakta.

Den moderna högern uppstod med Arvid Lindman, såsom en legering av konservatism och liberalism. Det liberala gällde särskilt ekonomin, medan konservatismen kunde få utrymme till exempel i synen på på institutioner som nationen, monarkin och kyrkan, och på ett mer allmänt värderingsplan.

Denna blandideologi, som Torstendahl kontrasterar mot mer utpräglat konservativa högerideologer samtida med Lindman, kunde förvisso kritiseras för att vara alltför näringslivsinriktad (”bolagshöger” som den ofta kallas), men hade ändå ett tydligt konservativt inslag, och Lindman var inte heller främmande för socialt ansvarstagande inom vissa ramar.

Detta, menade Torstendahl, hade helt försvunnit i det nya förslaget 1983. Ännu Gunnar Heckscher och till och med Gösta Bohman kunde blanda upp liberalismen med någon referens till någon konservativ princip. Detta var nu helt borta. Med undantag av två rader om konstitutionell monarki och lika många om kyrkan som kulturarv fanns bara den rena liberalismen kvar.

Förvisso var Torstendahl enligt egen utsago ingen anhängare av den gamla konservatismen, men han verkade ändå känna viss sympati för den, i motsats till den nya sorts liberalism som fanns i programmet. För liberalismen i programmet var helt ohistorisk och verklighetsfrämmande. Den gör ingen analys över hur samhället och dess institutioner växt fram historiskt. Utgångspunkten föreföll framförallt vara total individualism och obegränsad ekonomisk frihet. Denna orimliga samhällsanalys stred också mot de konkreta politiska förslagen.

Torstendahls observationer delades i huvudsak av två andra lärda män, som inte identifierade sig som konservativa, men som hade tydlig sympati för idéströmningen, idéhistorikern Ronnie Ambjörnsson och socialdemokraten och tidningsmannen Gunnar Fredriksson.

Fredriksson kritiserade den enkla harmonilära, där marknaden ställer allt i ordning av sig självt, som programmet gav uttryck för. Han tog fasta på konservatismens pessimistiska människosyn som ett grundläggande drag, och som han som Joseph Conrad-kännare tycker får fint uttryck i Joseph Conrads romaner. Konservatismens pessimistiska människosyn leder till ett avståndstagande från tanken att en oinskränkt marknad skulle ordna allt till det bästa, och betonar historien och sedernas roll.

Ambjörnsson gjorde en vidare analys och fann ett antal områden, där konservatismen ännu kunde göra en insats. För det första som en kritiker av den förändringsraseri som raserat på alla möjliga områden, där förändringar görs för förändringens egen skull.

Detta hade Ambjörnsson stor erfarenhet av från universitetsvärlden, där ständigt nya reformer och propåer kom från överheten, utan att något för den skull blev bättre. Denna reformiver bottnar i en allmän radikalism, där allt gammalt och förment irrationellt skulle rensas bort. Allt blir instrumentaliserat, inga överordnade värden finns. Ambjörnsson identifierade tre områden, där man kan hävda överordnade värden – natur, kultur och samlevnadsmoral. Naturförstörelse, kulturell nedgång och familjeupplösning är något alla kan relatera till, och det anknyter till klassiskt konservativa frågor.

Trots att dessa tre lärde i stort sett bara återupprepade självklara konservativa kärnvärden, tycktes det vara påfallande svårt för de moderata partigängarna att över huvud taget förstå poängen. Flera svar kom från moderater, men få av dem berörde på ett djupgående sätt det som diskussionen handlade om.

En genomgående tanke, tycktes vara att man helt enkelt måste anpassa sig till tiden. Men det man inte tycktes förstå, var att tidens frågor också krävde ett mått av konservatism. Problemet med en ensidig liberalism hade förtjänstfullt belysts av flera debattörer. Den största arrogansen visade Olof Ehrencrona, som i sina repliker framförallt riktade in sig på olika debattörers partitillhörighet, och inte med ett ord höjde sig över partiagitationen, för att beröra de större idéhistoriska frågor som det här handlade om.

Ett av de mer intressanta bidragen kom emellertid från moderaten Birger Hagård, som till skillnad från vissa andra som yttrade sig i debatten hade djupgående idéhistorisk skolning; han hade skrivit en utmärkt avhandling om Nils Wohlin.

Hagård menade att tidsomständigheterna satte sin prägel på vilka frågor man ansåg vara viktiga inom högern. Det var naturligt i ett läge, där Sovjet fortfarande ägde bestånd och den svenska statens expansion utgjorde ett reellt hot – man hade till exempel löntagarfondsdebatten i färskt minne. Antisocialismen kunde alltså te sig betydligt mer rimlig än i dag, när den ekonomiska socialismen får sägas vara död. Det problematiska i det ideologiska sammanhang som frågorna placerades kunde dock ha betonats tydligare av Hagård.

Ett avvägt och balanserat inlägg kom från Carl Johan Ljungbergs penna. Han menade att vissa konkreta politiska förslag – statens expansion var ett verkligt problem – kunde ha sitt berättigande, men att den ideologiska inramningen blev fel. Om man försvor sig till en ren eller utrerad liberalism, kunde det lysande tillfälle man hade att bilda ett konservativt alternativ till socialdemokratin gå förlustigt. Denna lucka kunde också, profeterar Ljungberg, nyttjas av någon annan.

I dag är vi, enligt min bedömning, otvivelaktigt där. Liberalismen tog över helt i Moderaterna. Den ekonomiska socialismen är inte längre ett hot, utan konfliktlinjen har blivit helt annorlunda. Den stora konflikten är i dag kulturell, och går emellan konservatism och kulturradikalism. Denna konflikt kan illustreras i synen på religion, tradition, invandring, feminism, mångkultur och många andra frågor. Konservatismen är i högsta grad levande och behovet av den är långt tydligare än 1983.