9 april 1940 anfölls Norge. Tyskland räknade med att landet skulle lägga sig platt. Om de dramatiska dagarna kring invasionen handlar ”Kungens val” som nu går på bio.
Kan en norsk dramadokumentär vara något att se på bio? Måste erkänna att jag var tveksam. Men det är en av de bästa dramadokumentärer jag sett på länge.
Trots att det är dokumentärt och trots att det är europeisk film, uppnår den ett tempo, spänning och driv som bara Hollywood brukar kunna skapa. Man märker inte alls att den är 2 timmar och 13 minuter lång.
Här bjuds på en perfekt blandning av krigets dramatiska strider, förvirringen bland de styrande, diplomatiska spelet och framför allt kung Haakon VII:s ståndaktiga agerande som fick de splittrade politikerna i regering och storting att samlas i motstånd mot invasionen.
När överste Birger Eriksen från Oscarsborgs fästning sänker tyska kryssaren Blücher i spetsen för invasionensstyrkorna, skapar filmen hög spänning samtidigt som den historiska detaljrikedomen är stor. Exempelvis agerar översten utan att ha fått några order. Han drar själv slutsatsen att detta är krig (man kommer inte oanmäld kl 04 på morgonen och med släckt belysning), och beordrar eldgivning med de stora kanonerna från 1880-talet.
När kungen flyr från Oslo och måste skyddas, skildrar filmen också de meniga soldaternas situation och hur det är att fördröja framryckande tyska fallskärmsjägare.
Att kungen kom iväg från Oslo och inte hamnade i händerna på nazisterna tillskrivs till stor del den konservative talmannen Carl Joachim Hambro. Medan statsministern och regeringen var förlamad och oenig, agerade talmannen snabbt och flyttade de politiska institutionerna norrut från Oslo.
Socialdemokratiske statsministern Johan Nygaardsvold orkar inte och lämnar in sin avskedsansökan. Kungen svarar: “Jag har inget annat val än att acceptera regeringens avskedsansökan – men inte nu.” I detta kritiska läge måste landet hålla ihop och inte hamna i intriger.
Allra bäst i filmen är just skildringen av kungen, suveränt spelad av Jesper Christensen. Inte som en självklar hjälte, utan hur han slits mellan många känslor. Han vill till en början inte lämna Oslo. Han vill inte fly, men inser motvilligt att det är nödvändigt. Sedan skildras relationerna inom kungafamiljen, mellan far och son och barnbarn (bland annat nuvarande kung Harald V) på ett gripande sätt.
Tysklands envoyé Curt Bräuer är Norgevän men får samtal från führern i Berlin om att söka upp kungen och få honom att gå med på att Norge behöver tysk militär hjälp mot britterna. Regeringen är rådvill. Att inte komma till förhandlingslösning innebära att många norrmän riskerar dö i striderna.
Då bestämmer sig kungen. Hans uttalande inför regering och stortingsledamöter skapar inga som helst tvivel om vad han vill. Efter hans uttalande har regeringen inget val. Det är inte svårt att förstå varför Haakon fick den starka ställning som han fick och har i landet.
Inte varje dag man kan få en historielektion samtidigt som man får underhållning av högsta kvalitet. Den är en hyllning av Norge, engagerad och kraftfull. Precis som det norska firandet av nationaldagen 17:e maj.