Det är sorgligt att behöva bevittna hur regeringen och utrikesministern slingrar sig för att inte avslöja att Sveriges påstådda feministiska utrikespolitik är ren – för att använda ett aktuellt begrepp – ”fake”.

Håller socialismen på att kollapsa i Europa? Det är lätt att skönja ett mönster.

I Tyskland har socialisternas (SPD:s) hopp satts till Martin Schultz, tidigare Europaparlamentets buttre talman. Skall han välta Merkel över ända i det kommande valet? Det är knappast troligt då Kristdemokraterna (CDU) för närvarande leder över SPD med 10 % – enheter i opinionen.

För brittiska Labour, med Jeremy Corbyn i spetsen, är den enda frågan; hur dåligt det skall gå i det kommande parlamentsvalet i juni.

I det franska presidentvalets första omgång fick socialisten Benoit Hamon endast 6 % av rösterna! Den sittande socialistiske presidenten, Francois Hollande, har inte fallit det franska folket i smaken och en för partiet dyster period i Frankrike går mot sitt slut.

Det grekiska arbetarpartiets (Pasok) kollaps har gett upphov till begreppet pasokifiering, en slags utplåning. Även Scottish Labour Party går mot utplåning och har endast en representant i det brittiska underhuset. Spanska PSOE (Partido Socialista Obrero Espanol) har halverats i storlek på 8 år. Islands socialistparti är 1/5 så stort som det var 2009.

Framgångar för icke socialistiska, mer konservativa, partier skylls på ”högerpopulism”. Det finns ingen konsensus inom den akademiska världen när det gäller definitionen av populism. Vissa hävdar att det är en politisk rörelse som vädjar till folket och till sunt förnuft. Socialistiska och socialliberala partier har dock givet ordet en negativ och nedsättande innebörd.

Att lösa komplexa problem med enkla lösningar. Här kan vi tänka på Groucho Marx credo; ”Varför förenkla när vi kan komplicera?”

Själv tror jag begreppet stammar från romartiden på 100-talet f.Kr. Bröderna och Folktribunerna Tiberius och Gaius Gracchus föreslog att Senaten skulle fördela jordbruksmark till krigsveteraner. Roms soldater var från början uteslutande bönder som fick lämna sina jordars skötsel när kriget kallade. Väl hemkomna var de ofta ruinerade och tvingades sälja sin mark billigt till en begynnande godsägarklass bland Roms aristokrater.

Som tack för hjälpen förvandlades bonden till en del av stadens proletariat. De som höll med bröderna Gracchus kallades populares medan de gamla ädla familjerna kallades optimates. Bägge bröderna fick plikta med sina liv för sin insats för folket. Om vi skall tala klartext så används ordet populist för de partier som råkar ha andra politiska idéer än de som använder populist som ett tillhygge.

Mot bakgrund av utvecklingen för socialisterna i övriga Europa har det svenska socialistiska partiet, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, hittills klarat sig relativt bra.

Partiet har för närvarande omkring 28 procent stöd i opinionen vilket dock är sämre än vid det senaste valet som ansågs vara ett utomordentligt dåligt val. Statsminister Löfvéns stridsrop är nu att; snickra vidare på ”vårt samhällsbygge” och att ”utveckla den svenska modellen”. Det är andefattigt och skorrar illa.

De insiktsfulla är fullt medvetna om alla revor i Lusekoftan i form av resursbrister inom; vården, skolan, försvaret och polisen för att nämna några centrala områden.

Den allmänna definitionen av ”den svenska modellen” är den så kallade Saltsjöbadsandan och som alltjämt råder då vi länge varit förskonade från stora arbetsmarknadskonflikter. Den svenska modellen enligt Löfvén och LO:s välmående ordförande Karl Peter Thorwaldsson tycks snarast vara att konservera arbetsmarknadens modus operandi och vara motståndare till alla förändringar som skulle kunna öka flexibiliteten på – och underlätta för kadrar av lågutbildade arbetslösa att få in en fot på – arbetsmarknaden.

Det finns ett omisskännligt inslag av utopism, även eskapism, i socialdemokraternas retorik och agerande. Löfvén har som ett exempel trumpetat att Sverige skall ha Europas lägsta arbetslöshet 2020. För närvarande ligger arbetslösheten på ca 7 procent att jämföra med Europasnittet på drygt 4 procent. En målsättning i sig, utopisk eller inte, är endast en ensam svala som alls inte gör någon sommar. Det är en sak att svetsa, en annan att bygga en väl fungerande verkstad.

För att uppfylla arbetslöshetsmålet skall regeringen tillsätta en s.k. ”Industrikansler”. Den sittande röd/gröna regeringen har pippi på att utse en eller flera personer och ge dem en slagfärdig titel och därmed skapa illusionen att nu är problemet löst, ett credo som närmast kan liknas vid mytomani.

Vi behöver endast erinra oss haveriet med en ”Nationell samordnare mot våldsbevakande extremism”. Två okunniga pratkvarnar, Mona Sahlin och Alice Bah Khunke, visade prov på okunnighet och brist på engagemang och praktiskt handlag. I Sahlins fall dessutom ett häpnadsväckande dåligt omdöme. Vi har också tidigare sett en ”Framtidsminister” (en infantil titel) i Kristina Persson som fick lämna planen utan vare sig saknad eller synbara spår.

Det är som sagt mycket gester och ”snack” från den sittande regeringens sida. Vi kan ju ta det här med att regeringen säger sig vara feministisk och att UD under Margot Wallström sägs bedriva en feministisk utrikespolitik.

När Wallström gjorde ett litet försök att visa feministisk framåtanda, nämligen att kritisera en av världens mest kvinnoförtryckande stater (Saudiarabien) fick hon så mycket smäll på fingrarna att hon genast drog sig in i den manliga Neanderthalgrottan. ”Vis av skadan” förefaller det nu klarlagt att Sverige röstat för att välja in Saudi i FN:s kvinnokommission!

Om detta är sant, vilket det förefaller, är det minst sagt skamligt och visar på hur det tomma snacket och dubbelmoralen inom regeringen frodas som nässlor på våren. När detta förhållningssätt avslöjas, meningen var att hålla det hemligt, har Wallström mage att påstå att det är fråga om ett rent ”tjänstemannabeslut” som inte nått upp till den politiska nivåns syrefattiga höjder. Detta är naturligtvis en ren lögn som är så uppenbar att Wallströms näsa, såsom Pinocchios, borde ha blivit en decimeter längre!

Vidare hänvisas till att sekretess gäller vi den här typen av omröstningar i FN vilket också är nys. Belgien har till exempel gått ut och sagt att man ångrar att man röstat för Saudi. Den påstådda sekretessen är tydligen inget hinder i deras fall. Har Sverige drabbats av en särskilt hård sekretess? Naturligtvis inte! Människorättsgruppen UN Watch uppmanar bland andra Sverige att, såvida man röstat för ett inval av Saudi, ta sitt ansvar och uttrycka ånger.

Det är sorgligt att behöva bevittna hur regeringen, Wallström i detta fall, ljuger och slingrar sig för att inte avslöja att Sveriges påstådda feministiska utrikespolitik är ren – för att använda ett aktuellt begrepp – ”fake”. Det går an att vara feministisk om det inte kostar något. Ynkedom är endast förnamnet!