Sverige befinner sig mitt i en demografisk förändring som är på god väg att förvandla det relativt egalitära svenska samhället till ett etniskt-religiöst klassamhälle.
Från vissa håll hör man nu ett mycket vilseledande narrativ som går ut på att migrationsfrågan liksom är utagerad, nu råder ordning och reda. Kan det stämma?
Förra året registrerades nästan 30 000 nya asylsökanden och i realiteten stannar de flesta permanent, legalt eller illegalt. Samtidigt kommer flera tusen per månad som anhöriginvandrare. Denna utveckling äger rum i ett system som redan är mycket pressat och ändå har regeringen återigen slopat gränskontrollerna vid Öresund för att sätta sin tillit till EU:s yttre gräns. Det gjorde man även 2015.
Samtidigt pågår ett idogt lobbyarbete för att återigen liberalisera migrationspolitiken och steg har tagits i den riktningen. Signalpolitiken växlar mellan rött, gult och grönt.
I en ledare i Expressen (25/3) uppmanar Anna Dahlberg SD-väljarna att ”sluta sura och gå vidare”, eftersom andra politiska krafter, underförstått Moderaterna, kan fixa detta med migrationspolitiken. Kan vi verkligen lita på det?
Moderaterna är splittrade inbördes och tilltufsade efter att ha gjort en djupdykning i opinionsundersökningarna. Partiledningen säger sig ha svängt i sakfrågan, men talar så tyst om det att det är svårt att veta vad de egentligen tycker. För övrigt behöver Moderaterna inför 2018 förhandla med Liberalerna och Centern, som fortfarande är liberala i migrationsfrågor.
Inget tyder på att Alliansen ens kan bygga ett eget regeringsunderlag, så det är inte mycket att hålla i handen inför nästa mandatperiod. Minst lika skakigt är det på vänstersidan, där multikulturalismen är upphöjd till ideologi både inom Socialdemokratin och stödpartierna.
Själv har jag inget förtroende för någon av de politiker som ledde Sverige till migrationskollapsen det senaste decenniet. En gemensam nämnare för alla i ledande ställning i både vänsterblocket och Alliansen är att de gjorde karriär på att halvljuga och vilseleda medan krisen var under uppsegling. Varför skulle vi lita på deras politiska mod och omdöme nu?
Ja, inte nog med att de bär ansvaret för krisen, de har dessutom skränat om rasism och förolämpat dem som hade kurage nog att tänka själva. De har bidragit till vuxenmobbning och åsiktsförtryck, som för övrigt pågår än idag. Så nej, här finns ingen anledning att ”sluta sura och gå vidare”. Istället ska det bli proteströstning i massiv skala, var så säkra. De ansvariga förstår ju inte själva att de borde kliva åt sidan, därför måste väljarna hjälpa dem på traven.
Endast ett parti i riksdagen har hållit en konsekvent linje i migrationsfrågan. Många sympatisörer och partiaktiva har fått betala ett orimligt personligt pris för detta, men i väljarnas ögon är det en styrka att väsentligen ha fått rätt om samhällsutvecklingen.
Vi måste fortsätta ställa makthavarna till svars, på riktigt. Hur gick det egentligen till när Sverige gick ner i ett träsk av ”utmaningar” och, framför allt, hur tar vi oss därifrån? Själv anser jag att den fluffiga retoriken som ledde oss hit med bred marginal borde ha passerat sitt bäst-före-datum, ändå hör jag den dagligdags.
Så när ska vi börja diskutera volymer och signalpolitik på riktigt? Det är dags nu.